Jag är ambivalent till dokumentären om Solvik. Jag tycker det är tråkigt att jag sett att många blivit emot waldorf efter dokumentären. Det som beskrivs i dokumentären är ju ett extremt fall och det är inte typisk waldorfpedagogik som undervisats. Jag anser att det finns både bra och dåliga saker med waldorf. Precis som kommunal skola.
För mig var det en stor räddning att börja på waldorf. Jag lärde mig mycket. Bara det att jag kan måla och rita är ovärderligt för mig nu när jag är sjuk. Min måldningsfröken på kommunal skola drog ur mig allt intresse för konst men waldorf uppmuntrade mig. Jag är också glad att jag blivit så allmänbildad. Jag lärde mig mycket teoretisk kunskap som mina jämnåriga på vanlig skola inte lärde sig. Jag är också mer självgående eftersom att jag är van att själv göra mina böcker och på så vis ta till mig kunskap. Jag funkar bra på universitetet tack vare det.
Men det absolut viktigaste var att jag som person fick vara mig själv fullt ut. Det fick jag inte på kommunal skola där blev jag tillsagd av rektorn att vara mer normal. På waldorf behövde jag inte vara normal.

När jag gick min lärarutbildning trodde jag att jag ville bli waldorfpedagog. Jag fick jobb på sommaren på waldorf med löfte om att få fortsätta om det funkade bra. Jag trivdes inte. Det var inte som min skolgång alls. Pedagogiken för små barn är väldigt annorlunda och det där kategoriserandet av människor som fanns i dokumentären fick jag också själv uppleva från en pedagog. Självklart gjorde de flesta inte så men det var illa nog att jag hade kollegor som gjorde det.
Jag kände också att utomhusmiljön inte var trygg på alla filialer. Det var för lätt att göra illa sig och det gav mig enormt stress. Jag jobbade själv en eftermiddag och skulle hjälpa en på toa när ett annat barn är utomhus och lyfter upp en tegelsten och kastar ovanför huvudet. Det gick bra för jag hann se eftersom att barnet ropade på mig och ville visa när hen kastade stenen. Hade jag inte stoppar hade den åkt i huvudet på barnet. Jag var inte van vid att det finns farliga saker på gården. Jag trodde det var som på de flesta förskolor att gården är anpassad för barn. Det här är tio år sedan nu och som jag förstått det är det inte längre så på den avdelningen. Men jag känner ändå att jag funkade bättre som elev på waldorf och sämre som lärare.

Jag vill vara den bästa tänkbara lärare för alla jag jobbar med. Och jag är inte lika bra waldorflärare som jag är som vanlig lärare. Jag ifrågasätter för mycket. Jag kan inte ta till mig av Steiners färglära för jag ser färger och energier på ett annat vis och jag anser att det är individuellt hur vi tolkar färger och allt annat som ingår i andlighet.
Eftersom är jag själv är medium och sierska och bra på att läsa av energier så kan jag inte köpa någon annans bild av det. Jag skulle aldrig heller säga att mina syner är det som är det riktiga. Den värld vi inte ser är mycket mycket större än vad Steiner såg. Jag tror inte att barn kan bemötas utifrån tidigare liv som de tar upp i dokumentären. Barn behöver inte skada sig för att utvecklas. Det är mer komplicerat än så. Barn behöver positiv förstärkning i allt och noll negativ förstärkning. Barn behöver lära sig att tänka själva och inte göra som fröken eller en gammal filosof gör.
Barn som har det jobbigt hemma behöver inte misshandla andra barn. De behöver kärlek och någon som ser och kallar på hjälp från tex socialtjänst. En del barn behöver göra mycket kreativa saker och andra behöver tänka mer. Vi är olika. En del mår bra av waldorf och en del gör det inte.
Men viktigast av allt. De utvalda barnen handlar om en specifik skola för 20-30 år sedan. Den handlar inte om waldorf och speciellt inte waldorf idag.
Universum eller Gud eller vad du nu vill kalla det styr vår andliga utveckling. Vi behöver inte vara rädda att barn i vanlig skola förlorar sin själ för det är omöjligt. Vi människor kan inte styra över sådant.