Idag är internationella ME-dagen.
Dagen när jag tänker på allt vi förlorat. Alla vänner vi förlorat för att vården inte kunde vårda och tog död på dem istället. Alla dagar vi förlorat när vi inte sett dagen ljus, för många är det här 365 dagar om året. Alla kamper mot sjukvården och försäkringskassan vi förlorat. Alla vänner vi förlorat. Alla hobbies vi förlorat. Alla promenader vi förlorat. Alla lönearbeten vi förlorat. All respekt vi förlorat. Alla specialkliniker vi förlorat innan vi ens hann få hjälp. Alla makar och makor vi förlorat. Alla barn och hopp om barn vi förlorat. Alla hem vi förlorat för vi inte kunde betala hyran.
Vi har förlorat så mycket. Så mycket att det har hänt att personer som känner till diagnosen tagit sina liv när de själva fick sin diagnos för att de inte ville vänta på att förlora.

Men vi förlorar inte allt. Vi har ett oerhört starkt community där det alltid finns vänner som förstår och stöttar. Och det finns ME-vänliga människor som är friska men som ändå inte vill släppa taget om oss. Riktiga vänner som aldrig sviker. Det finns också läkare som förstår. De kan inte göra nått åt vår situation men de förstår och respekterar. Detta är dock väldigt få och många får aldrig träffa sånna. Det finns ME-aktivister som tar din fight varje dag. Det finns politiker som kämpar för att du ska få vård. Det finns en sol bakom solglasögon och mörkläggningsgardiner även om vi inte ser den. DU ÄR INTE ENSAM.