Ökar kraven på att barn ska passa in i en mall?

För tio år sedan var jag mitt i min lärarutbildning. Det jag längtade mest efter att lära ut var barnets rätt att vara sig själv. Jag tänkte att nu är jag med och bygger människor så att barn i framtiden kan vara helt sig själva oavsett kön, sexuell läggning, härkomst, sjukdom eller funktionsnedsättning. Planen var att jobba och sedan forska i nått av ämnena. När jag var på praktik på förskolan för tio år sedan sa barn till mig ”visst vet du att det inte finns kill och tjejfärger” och jag tänkte att nu jäklar händer der grejer, snart är vi närmare ett jämställt samhälle. Samtidigt såg jag att barnen var noga med att passa in i könsroller och dela upp leken efter kön och även om barnen accepterade barn med sjukdomar och funktionsnedsättningar var de fortfarande inte inkluderade i leken på samma vis som de andra. Men jag såg stor skillnad från när jag jobbat med barn tidigare, alltså skillnad mellan tidigt 00-tal och 10-tal. Det blev bättre men det gick långsamt. Och jag var helt säker på att vi gick åt rätt håll. Men gjorde det verkligen det?

Där nånstans för ungefär tio år sedan var det ungefär lika många pojkar som flickor som sökte vård för könsdysfori. Nu är det övervägande flickor.
Så hur bra var vi egentligen på lika behandling i förskola och skola? Har vi verkligen gett barnen samma möjligheter om flickor vill vara pojkar har det inget att göra med vilka möjligheter vi ger barnen att vara sig själva? Eller är det en slump att fler flickor känner sig som pojkar? Hade de gjort det även om de hade haft exakt samma förutsättningar som pojkar?
Planen var ju att lyfta det som är kodat som feminint för att få mer jämställdhet. Pojkar skulle få lära sig att prata om känslor och vänta på sin tur att prata och på så vis skulle vi få en bättre miljö för både flickor och pojkar. Flickor skulle lära sig att ta för sig mer men för att det skulle kunna ske skulle också pojkar behöva ge utrymme till flickor. Det lät väldigt bra i läroböckerna men nådde det ut i skola och förskola?
Jag tänkte på det här när jag läste Edvin Törnbloms bok där han berättar att ”fjolliga bögar” förut var något som heterosexuella män var rädda för. Men nu har också homosexuella män börjat ta avstånd från män med typiska feminia drag. De vill ha manliga män på sin grinder, inga fjollor.
Kolla tex på årets säsong av gifta vid första ögonkastet. Det har vi en bög som upprepar flera gånger att han minsann hänger med manliga män och gör typiskt manliga aktiviteter. Han pratar om slagerfjollor som något negativt och hans partner påpekar att man kan gilla slager utan att vara fjolla. ”VAD ÄR DET FLR FEL PÅ ATT VARA FJOLLA” skriker jag framför datorn! Plötsligt är det lika farligt för bögar att vara feminina som för heteromän. Och vad säger detta oss? Jo att femininitet är nått farligt och fult. Det har blivit så fult så till och med flickor vill bli män.
Samtidigt under den här tiden har köerna till BUP blivit längre och längre och de barn som behöver en neuropsykiatrisk diagnos får den inte i tid och får därför ingen anpassning i skolan. Dessutom kan en se ett samband mellan könsdysfori och NPF. Flickor med NPF får mindre stöd i skolan eftersom att de inte stör andra barn på samma vis som pojkar. De skadar bara sig själva och på så vid är de lugna och behändiga i skolan.
Barn med behov av assistenter av olika anledningar får det inte i samma utsträckning som innan eftersom att vi sparar pengar på de som behöver mest hjälp.
Min dröm om ett jämlikt samhälle för barn att växa upp i känns längre bort nu än för tio år sedan. Vi kan diskutera i evigheter om varför barn upplever sig själva och andra på ett visst vis men vi kommer inte ifrån att det är vi vuxna som styr barnets mående. Det är vi som ska hjälpa dem att bygga sig själva till trygga vuxna. Och det är samhällets ansvar att se till att det finns vård och resurser till barn som behöver det oavsett varför. Det är något vi inte kan dra in på för då kommer allt gå åt helvete. Vi behöver ett samhälle där vi alla kan vara oss själva och inte behöver bli sjuka för att det inte finns plats för oss att vara oss själva.

Det viktigaste av allt är hur vi vuxna beter oss. Om män tonar ner sina feminina sidor och kvinnor håller käften tar barn efter. Därför behöver vi fjolliga män och stökiga kvinnor.
Jag läste nyligen ”autisterna” av Clara Törnell och där tog hon upp det där hur
Vi vuxna med NPF jobbat halva livet på att passera som ”nornal” och hur vansinnigt trötta vi blir av det. Jag har övat vansinnigt mycket på att vara lågmäld och försynt, nej jag vet det har inte riktigt funkat men det är ändå något jag alltid tänkte på för annars ville ingen vara med mig. Det var väldigt tydligt för mig att tjejer med mycket energi, höga skratt och mycket åsikter om allt inte var önskat. Och eftersom att det var hela jag så var inte jag önskad och det där gjorde mig sjuk till slut. Som för så många andra. För att inte tala om all energi som går åt till att tolka olika situationer. Så jag fick ju släppa det där till slut och vara mig själv men då fick jag kritik på praktik under min förskollärarutbildning för att jag var ”konstig och tog plats”. Så jag bytte till ställen där de såg mig som en tillgång. Jag tror att om barn ska lära sig att det är okej att vara sig själv så behöver de se vuxna som är sig själva. Hur ska vi kunna uppmuntra tjejer att höras om vi inte hörs. Nått annat förskolan har brist på är unga män som inte älskar att spela fotboll. Det hade varit toppen om varje förskola och fritids hade en kille som gillade att dansa, spela och sjunga och klä ut sig.
Nu blev det en härlig mix med kön, könsroller, sexuell läggning och funktionsnivåer men egentligen är det samma sak. Att få vara den en är.