Den riktiga Kristi brud.
Nu när det är adventstid och Kristi brud är på bästa sändningstid tänkte jag passa på att berätta om hur Kristi brud var en förebild för mig som ung. Nu tänker du ”whaaat har hon tappat det” nej det har jag inte. Jag pratar inte om nån mobbare med hat i munnen, jag pratar om Katarina av Siena, the One and only Kristi brud.
Några år innan vi kände Kristi brud som Åsa Waldau hade jag förälskat mig helt i Katarina av Siena.
På den tiden var jag en trasig tjej som bara försökte överleva. Jag hade ännu inte förstått att jag mådde dåligt på grund av flertal sexuella övergrepp för jag visste inte att det var övergrepp. Jag visste inte att ett nej var ett nej. Jag bara hatade mig själv.
Så på mitt jobb på Ytterlännäs gamla kyrka mötte jag Katarina av Siena. Katarina av Siena föddes år 1347, på den tiden var det standard att en giftes bort i början av tonåren. Men det gjorde inte Katarina av Siena. Hon hade under sin uppväxt haft syner att Maria kom till henne och sa att hon var Kristi brud. När det blev prat om att gifta bort henne sa hon ”asså nej, det går inte jag är förlovad med Jesus”. På det viset slapp hon friare. Hon klippte av sitt hår (total galenskap för kvinnor på den tiden) och fick leva som slav för sin familj tills hon kom till ett kloster. Hon skrev böcker och blev känd för att ha lyckats flytta påven till Rom (det var ett jävla jobb). Hon dog som 33 åring av anorexi. Dock ansågs det vara det en helig anorexi och inte vanlig psykisk ohälsa som idag. Hon svalt för gud. Hon blev helgon.
Jag såg en flicka som lyckats stå upp för sig själv trots hat utifrån. Jag såg en kvinna som kom undan samröre med män på ett jävligt rafinerat vis. Jag såg en flicka och en kvinna med psykiskt ohälsa på grund av det samhälle hon föts in i. Jag såg en kvinna som förändrade världen. Jag fick hopp. Jag kämpade vidare.
Några år senare såg jag nyheterna om Knutby och blev så jävla kränkt och förbannad av att någn stulit titeln ”Kristi brud” för att skada andra.
Det har så klart funnits många Kristi brudar genom historien men Katarina är min favorit.

Jag är så trött på skönhet.
För varje år som går blir jag mer och mer trött på skönhet. En fördel med att aldrig lämna hemmet är att en kan vara ful hur mycket en vill. Nu har jag varit hemma så länge så jag har glömt bort att vara söt. Och oj vad det är najs. Men det som gör mig lite ledsen är hur viktigt skönhet är för unga kvinnor.
Tanken om att vi är vackra oavsett om vi är tjocka eller smala är ju bra i sig. Men varför måste vi vara vackra? Kan vi inte bara vara fula och tjocka eller smala? Kan vi inte få vara lite defekta?
Jag märker på mig själv att jag undviker att visa bilder på mig själv när mitt öga hänger mycket. Inte för att jag är ful utan för att jag inte vill uppröra. Jag vill inte att folk ska se att min hjärna är trasig och att ett öga hänger mer eller mindre beroende på hur sjuk jag är. Därför gör jag istället roliga miner eller spärrar upp ögonen som Lili Brink. Vilket gör att jag blir ful på riktigt och då blir det ful men kul.
Vad menar jag med ful? Jo jag menar det som inte är klassiskt fint enligt nuvarande normer. En helt vanlig människa helt enkelt.
Det finns nån slags tourette-grej som dyker upp hos oss människor när en kvinna lägger ut en selfie, vi måste säga att hon är vacker, snygg och gullig. Jag gör det själv. Jag vill ju så gärna bekräfta att personen duger. Men det jag egentligen vill säga är ju ”hej du är asbra, fortsätt vara du”. Så jag tror att mitt nyårslöfte ska bli att inte bekräfta folks utseende utan bekräfta dem utifrån vad de gör, är eller hur de klär sig. För är det nått människor borde uppmärksamma så är det hur folk klär sig för det är KUL! Och hyfsat valfritt till skillnad från medfött utseende.