Hej. 

2026 har hittills tagit och gett på ett jävla sätt. Det är typ ett halvår kvar av 2026 och jag blev känslomässigt utbränd redan i februari och det har bara ökat. 

Jag blev sämre i december. Först förstod jag inte vad det var, jag hade svårt att äta, kräktes nått otroligt och var extra trött. Sedan förstod jag att det är min endometrios som är i farten igen. Som tur var hade jag gått upp i vikt mycket senaste året så även fast jag gått ner mycket i vikt så är jag inte benig utan har fettlagret kvar. Och jag hade sparat kläder för en dietist hade sagt att jag alltid kommer ha perioder av att bli plötsligt smal pga att jag har perioder när det är svårt att äta. Jag har lärt mig av mina misstag så jag försöker fylla på med flytande kalorier direkt så jag slipper näringsdryck. 

I början av året dog först en vän och sedan en till. Den senare påverkade min vardag väldigt mycket för jag är van att alltid kunna vända mig till honom när som helst så det blev ensamt.  Stor tomhet. 

I maj fick jag bältros. Och jag hoppas att det berodde på händelserna under vintern och inte att mitt immunförsvar alltid är så lågt för jag vill inte ha det igen. Jag får ju inte ta vaccin. Jag hade inte så ont av bältros för jag fick medicin på direkten så jag hade bara ont första dagarna. Men hela jag blev förstörd. Kunde inte gå och bara låg och tyckte extremt synd om mig själv. 

Sedan för några veckor sedan blev min mamma akut sjuk. Men vi trodde att det var bättre så hon kom hit och hälsa på men väl här så blev hon akut sjuk igen.  Mamma väckte mig och kände sig dålig men väntade på 1177. Vi trodde att de kunde hjälpa oss med vad vi skulle göra men för första gången i världshistorien var 1177 inte bra. Jag hade tittat på the ER veckan innan så jag tänkte att det är bara att ropa ”ring en ambulans” men då blev 1177 ännu mer vrång. På nått vis måste  1177 ha missuppfattat och bedömt läget lite mer som ett prank. Jag vill inte tro att de är såhär dåliga när man är i akut behov av vård.  Men jag ringde 112 och de var toppen, de fattade grejen omedelbart. Det kom en ambulans och mamma fick hjälp. Och det var då jag nästan utsatte en ambulanssjuksköterska för ett sexuellt övergrepp. Jag blev så glad att vi fick hjälp så jag höll på att kyssa honom men jag fann mig själv och förklarade att jag ville krama honom men att jag inte ska göra det 🤣 

De var så otroligt hjälpsamma och jag kände att de verkligen trodde på mig och deras tester visade ju också obra. Mamma var ett dygn på intensven men sedan fick hon komma hit igen. Det var lätt att fixa den här gången för hon behövde bara mer medicin. Jag fick världens adrenalinpåslag. Och till råga på eländet så var pappa givetvis i skogen utan täckning på mobilen. Men min syster hjälpte till att be folk hämta honom så han kunde ringa oss. 

Jag är väldigt glad att det hände här och inte hemma för ambulansen där måste ju först åka till Sollefteå och sedan Sundsvall så det tar evigheter. Här är det ju bara tio minuter till sjukhus och man kan göra allt på NUS och behöver inte åka runt och leta vård. Jag är också glad att jag tydligen är bra i kris, det är ju fascinerande då jag inte är bra i okris om man säger så. 

Ni som känner mig vet ju att jag är fruktansvärt mammig. Min mamma är min hjälte och jag är hennes bebis. Så mina nerver är ju inte riktigt i form när mamma är sjuk. Jag har tagit så mycket kamomill så! Jag vill verkligen tacka alla vänner som peppar mig under jobbiga perioder det här året. 

Men det har också varit mycket fina stunder. Först firade vi min 40-årsdsg med familjen i januari. Sedan i sommar firade vi mammas 70-årsdag. 

Jag har kunnat träffa systerdotter några gånger och hon växer nått otroligt. Hon pratar på massor och har en dialekt som liknar Björn Ranelid vilket är väldigt gulligt på en tvåårig. Plus att hon mixar det med mormors dialekt som när hon kallar sina vargar för ”hunna”, alltså hundarna men Hedda säger alltid ”hunna”. Hon lär ju sig två språk samtidigt, det är alltid så otroligt med barn som gör det som att det inte är komplicerat alls. 

Jag ser framemot mer roliga händelser under hösten och vintern 🥰

Nu har det gått en vecka sedan jag fick reda på att Jon dött. Dvs en vecka sedan mitt hjärta och själ gick i tusen bitar. Det har varit fruktansvärt. Förra fredagen när jag läste Jons familjs meddelande om hans bortgång så skrek jag rakt ut och vågade inte läsa hela så jag kastade telefonen på Lasse för att han skulle läsa vad som hänt och förhoppningsvis säga att det var fake news. Det hände inte. Lasse såg ledsen ut. Jag började fulgrina på ett jävla sätt. Sedan lyssnade jag på e-type i två timmar för Jon brukade säga att jag underskattat e-type. Jag kunde ju ha valt nån trevligare musik som vi båda gillade men det gjorde jag inte, eller jo jag lyssnade lite på East 17 som vi också tyckte hade nått i 90-tals sammanhang. Efter det gick jag in i fasen som jag kallar ”helt jävla dum i huvudet”. Jag förlorade liksom normala förmågor och kunde inte tänka överhuvudtaget. Det tog evigheter att lista ut att jag kan byta och  tvätta trosorna med mensfläckar, jag behöver inte gå med prickig röv i resten av livet.  Och jag hade känslan av att det var en dröm och jag skulle vakna och skriva till Jon om vilket helt sinnessjuk dröm jag drömt och vi skulle prata om hur min hjärna ens kunde komma på nått så dumt. 

Det här har jag ju pratat om tusen gånger här i bloggen men när jag blev sjuk försvann många vänner. Jon gjorde tvärtom, han visade verkligen att han fanns där. Alltså mängden pengar den människa gett till ME-forskning! 

Jag har alltid haft det lite svårt med vänner. Jag har några som alltid finns där men jag är nog svår att vara vän med. Jag kräver att mina vänner är raka och ärliga och ibland är jag inte anträffbar men sedan kommer jag tillbaka igen. Men det var aldrig svårt att vara vän med Jon för han förstod alltid exakt vad jag menade utan att jag behövde förklara så mycket. Och jag tror och hoppas att han kände samma. Också var vi ganska lika känslomässigt. Och det är svårt att hitta. Det är förmodligen omöjligt att hitta igen för jag är väldigt svårt känslomässigt om jag får säga det själv 😁. Eller jag är väldigt lättsam tills jag inte är det och då är jag låst och få personer kan öppna det låset. Och då funkar det inte att en som verkligen är in min vän försvinner. 

Jag har förlorat vänner förut. Men då har det varit logiskt, tex lång sjukdom. Det här är inte logiskt!  Det är så dumt!  Jag är så arg och besviken på vård för hur jävla svårt kan det vara att se att nån är döende! Avgå alla. 

För att inte döda någon eller grina hela tiden så bakar jag. Orkar jag verkligen baka? Nej det gör jag inte men allternativet är att jag stirrar in i vägg och det är inte bra. 

Det funkar också bra att prata med Hedda för hon vet inget och hon babblar på om traktor och katt som vanligt. Och samtidigt tänker jag på Jons Heddor. De har inte kvar världens bästa farbror. Det är orimligt tragiskt och fel. 

Oj va deppigt det här låter. Såg akut vård kanske ni tänker. Och det är vad jag också gjorde idag, inte för mitt psyke direkt utan för att det har blivit en vad Jon hade kallat psykosomatisk reaktion i en tand. Jag har inom loppet av tre dagar tappat tandköttet i en tand. Jag ser lika mycket av tandhals som själva tanden. Tanden vill helt enkelt inte bo kvar i den här deppiga kroppen. Tandsköterskan hade aldrig hört om nått liknande, jag var nyss till tandläkaren och då syntes det inte. Det är ju en process som ska ta år.  Men det tog bara några dagars sorg. Jag är hundra procent säker på att det är psykiskt. Jag tror att mitt svaga immunförsvar helt enkelt inte klarade att jag blev så sur. 

Det är en jobbig tid men jag vill att det ska vara en en jobbig tid. Det är inte meningen att man ska förlora nära vänner och allt är som vanligt. Livet blir skit ett tag. Sedan blir det bättre igen. Jag har andra vänner och jag har bra stöd. Jag kommer klara det här tippen toppen. Men just nu sitter jag på sorgens dropps som pørni säger.  Det här är en människa värd att sörja. Jag tror inte det finns så många såhär omtänksamma och snälla personer på jorden. Inte på riktigt iaf. Jon var alltid snäll och vänligt. Tusen gånger mer snäll än jag någonsin kan bli för jag är inte så snäll. Jag har andra kvalitéter. Hon lyckades också vara snäll utan att vara en mes. Han kunde sätta ner foten mot orättvisor nånting! Men det är ju också en slags snällhet. Jag brukade säga till honom att han var en av väldigt få snälla män i världen. 

Bilden är från en fest hos Fredrik år 2014. Innan jag blev sjuk.

Det är många som undrar hur det är med mig nu så jag gör ett offentligt uttalande 😂😂😂
Jag har definitivt en sämre period och det är tråkigt. Jag var lite bättre i somras och tänkte att jag kanske var påväg att bli bättre för resten av livet men samtidigt så misstänkte jag ju att det var tillfälligt. Hoping for the best but expecting the worst, mitt motto i livet.

Det här började med att det blev höst och jag blev förkyld och jag var förkyld i fler månader som jag alltid blir men jag kände mig lite extra svag. Sedan tog jag covidvaccin och då ballade allt ur och jag kunde inte äta utan att få hysteriskt ont i magen och kräkas. Som tur är använder jag inte morfin i dosen jag har på recept så jag kan ta extra vid nödsituationer. Och efter det har jag haft svårt att äta och svårt att vara uppe längre stunder, jag behöver ligga ner oftare. Som tur var kunde jag ändå vara uppe mycket när Hedda var här så jag fick tanka och ge extra moster/tante- love. Det blev en ”tantedag” som de sa i Hjem til jul på Netflix 😁 Hon bäddade ner mig ordentligt under massa lager av sjalar och klappade på mig ordentligt som hon gör när hon tröstar sin docka 🥰

Nu kanske ni undrar varför i hela friden jag tog vaccin när jag redan var dålig. För jag vet att det är lite rörigt det där med vaccin och mig.
Jag fick ITP med väldigt låga trombocyter när jag hade covid, trots vaccin. Låga trombocyter är lågt antal blodplättar, alltså det i blodet som gör att blodet håller sig på plats i kroppen och inte blöder utanför kärlen av sig själv. Och som jag förstått det så är man rädd att det skulle vara svårt att rädda mig om jag fick covid igen utan vaccin. Framförallt är det stor risk för hjärnblödning och andra inre blödningar. Sist började jag få en blödning i urinvägarna men trombocyterna höjde sig själv just då så det gick bra den gången. Jag hade en otrolig tur och det vill jag ju ha om jag får covid igen. Jag blödde väldigt mycket från livmodern också men det var ju en mens som ballade ur så det startade inte av sig själv och jag tog massa medicin och fick stopp på det. Så det gick bra den gången. Blödde mest i huden. Och jag älskar ju att leva så jag tar vaccin och kommer göra det så länge covid finns kvar nånstans i världen. Men det är också det enda vaccin jag får ta för andra vaccin kan orsaka ITP. Väldigt rörigt det där. Jag får ITP för att immunförsvaret ska skydda mig från infektion som en vanlig människa men istället för att gå på infektionen så blir det fel och det går på mjälte och benmärg och säger att de ska sluta tillverka blodplättar. Det är en autoimmun sjukdom alltså. Men jag har den inte alltid utan det verkar vara i sånna lägen när det blir en stor infektion och då pågår det i typ ett halvår efter själva viruset slutat. För en del pågår det i två dagar och för andra i varje dag i resten av livet.

Ni som känner mig vet ju att jag haft perioder även innan när jag haft svårt att äta och vara uppe på grund av svår ME och några autoimmuna sjukdomar som tex endometrios. Men det som är så bra denna gång är att jag hade blivit lite mullig innan så jag har fett att ta av och jag känner inte att jag förlorar mycket muskler som sist. Jag fick så himla bra råd av en dietist förra gången. Hon sa att jag aldrig ska banta även om jag blir lite tjock för jag kan när som helst börja rasa i vikt igen och då behöver jag ett fettlager. Och det där vet ju min kropp och den kommer öka aptiten i bättre perioder så den klarar sig i sämre. Och exakt så har det varit för mig. Framförallt blir jag lite tjock nått halvår innan jag blir dålig. Kroppen vet hur den ska göra. Och andra rådet var att fokusera på kolhydrater när jag har svårt att äta. Så nu äter jag lite sötade saker ibland, det gör jag ju inte annars. Jag kan få näringsdrycker när jag behöver men just nu gör jag egna smoothies med det jag brukar få brist på och nuförtiden tar jag alltid folsyra på recept så jag kommer inte få anemi.
Jag är väldigt tacksam för förklimakteriet också för ämnesomsättningen är lite lägre så jag klarar mig bättre på mindre mat.

Det tråkigaste med den här perioden är att jag förvandlats till en person som inte tål alkohol. Igen. Det är väldigt tråkigt pga att jag är en person som vill ha ex antal glas vin i veckan och nu går ju inte det. Jag kan dricka lite lite, typ ett halvt glas men jag känner mig direkt proppmätt och när jag för några veckor sedan testade att dricka min vanliga mängd en kväll (det är inte en stor mängd ) så kräktes jag över hela sovrum mitt i natten och det har tagit veckor att städa bort allt kräks 😂 Samtidigt är jag glad över att ha en kropp som tydligt berättar vad den behöver och inte och just nu behöver den inte vin tydligen.

Jag ser väldigt mycket framemot nästa vecka, när jag äntligen fyller 40. Jag har ju längtat efter det sedan jag var 20 ☺️

Jag har funderat på det här med glömda trauman som kommer upp senare. Det är ju så aktuellt just nu pga Joacim Lundell. Jag har inte liknande uppväxt som honom. Men jag är en person med autism som upptäckt många övergrepp och trauman från min barndom i vuxen ålder. Jag har också erfarenhet av att vara tvungen att minnas sanningen. När jag var 18 polisanmälde jag mitt första sexuella övergrepp som skett när jag var 11. Det blev också det sista jag anmälde på grund av bemötande. Jag hade glömt mitt övergrepp och plötsligt en dag med min otroliga terapeut på bup så kom jag på det. Det var några vuxna som trodde på mig och några som inte gjorde det. Jag trodde alla skulle tro mig så jag blev förvånad. Men det jobbiga var att jag själv inte visste exakt vad som hänt. Jag minns händelsen i stort och känslan av extrem rädsla. Men jag kommer inte ihåg alla detaljer. Och polisen tyckte att min story var väldigt trovärdig men att det inte var trovärdigt att det slutat så oskyldigt som jag ändå minns. För det människor som gör sånt mot barn gör också ditten och datten. (Jag tänker inte gå in på detaljer.) Och jag sa att det kan absolut vara så att han gjorde ditten och datten men jag minns ju inte. Så de försökte skrämma mig till att minnas. Vilket var vidrigt och jag ville inte vara med mer.
Jag vet fortfarande inte exakt vad som hände vid det tillfället och jag tror inte jag vill veta mer heller, som vuxen förstår jag också att det hänt mer än jag minns. Men jag vet ju hundra procent att ett övergrepp skett. Framförallt vet jag att man kan glömma övergrepp för att plötsligt minnas många år senare. Det här har hänt mig med flera sexuella övergrepp. Min hjärna skyddar mig och släpper ut minnet när jag är på en trygg plats.
För dem som inte varit med om mycket skit kanske förträngning känns konstigt. Men som en professionell förtränger är det inte konstigt. Jag skriver alltid dagbok så jag kan gå tillbaka och kolla vid behov. Men i min hjärna finns det inte så mycket plats för hemska saker. Min hjärna är fylld av onödig info om saker som ingen annan bryr sig om tex gulliga djur och roliga låtar.
Skulle mina minnen hålla för en granskning i svt? Nej. Nej det blir ju inte mindre sant för det.

Jag kollade på alone australia på svt. Jag älskar sånna program där folk är ute i vildmark helt off grid! Iaf så blev jag så förtjust i Gina. No spoliera men hon är helt otrolig. Hon har liksom genomgått extremt traumatiska händelser i livet och ensamhet mitt ute i vildmark skrämmer inte henne. Och jag bara kände att det där ska vara jag om tio år. Jag har inte varit med om värre än henne. Jag kan också bli en svincool tant som dödar djur med bara händerna när jag egentligen bara skulle ut och kissa. Jag kan faan inte vänta tills jag är post menopaus och helt sexuellt ointressant för män och jag har lagt på mig extra kilon av fett (inte vätska av sjukdom) utan fett och muskler.
Och det här var så jävla bra för mig just nu. För om vi backar till Ida 12 år så var ju Julia Dufvenius den jag såg upp till och det funkar liksom inte längre. Jag tycker fortfarande att hon är en helt otrolig person och skådespelare, helt klart den bästa skådespelerska vi har i Sverige.  Men hon funkar tyvärr inte som förebild sedan jag läste den där fruktavärda boken i helgen.
Det är så bra och viktigt att ha mål här i livet!

Uppdatering om min afrikanska örtmedicin och hur det gick
Jag tog Sele te som ska hjälpa mot pms och mens-problem. Den hjälpte definitivt mot n
pms, speciellt i början men den hjälpte inte mot smärta och det hormonella kaos jag befinner mig i varje jävla dag oavsett var jag är i cykeln. Men då kontaktade jag dem och fick jättebra rådgivning så nu ska jag byta ut mitt Sele mot Kange och makayi. Kange ska hjälpa mot endometrios och makayi mot besvär med förklimakteriet. Jag rekommenderar verkligen deras produkter och deras rådgivning. Jag har inte fått några biverkningar.
Jag har väntat ganska länge på att ta nått mot mina hormonförändringar eftersom att både min läkare och typ alla på internet kastar i mitt ansikte att jag kommer ha minst tio år till riktig menopaus. Men så läste jag att det kan vara mycket jobbigare de första åren för då är det så mycket hormoner som är i obalans. Senare är det mindre hormoner för kroppen att hålla reda på. Och det stämmer bra med mina erfarenheter för när jag var i kemisk menopaus och hade väldigt lite hormoner så kändes det inte alls såhär. Efter att jag slutat ha mens fick jag väldigt mycket vallningar och ont i skelettet men det var inte så mycket hit och dit med känslor. Jag hade liksom en stark känsla av att alla andra kunde dra åt helvete och att jag hade rätt. Medan i tidigt förklimakterie har jag inga vallningar än men jag har noll pondus. Jag vill bara att jag själv ska dra åt helvete och jag är så fruktansvärt ängslig hela tiden. Och jag har ju fortfarande mens som kan komma när som helst för det finns ingen ordning på systemet längre och jag har alltid en känsla av pms.
Och nu kanske ni tänker ”varför tar hon inte hormonbehandling” Jag gör inte det för jag blev väldigt väldigt allergisk mot min sista hormonbehandling. Och orsaken tvistar de lärde om. KK säger att det är ett ämne jag inte tål. Lunkliniken tror att det är mer att immunförsvaret inte pallar så starka behandlingar längre och därför blir jag allergisk. Och jag har liksom inte immunförsvar nog att testa det igen för jag gillar att andas. Jag är den typen av tjej som uppskattar lite syre! Så därför testar jag allternativa metoder och det har funkar bra i flera år. Jag måste bara byta metod ibland.
Och varför delar jag då det här med hela världen? Jo för ingen jävel informerar kvinnor om att hormoner börjar åldras vid 35 och sedan pågår det till 50 isch! Vi får bara info om klimakteriet, inte att det kommer en omvänd pubertet i slutet på 30! En del får besvär redan vid 30! Det är inte roligt! Dessutom lever vi i en tid när många planerar att skaffa barn runt 40 och det är inte så lätt även om man fortfarande är fertil för hormonerna rullar runt lite här och där och det kan vara svårt att bli på smällen om man har ägglossning vid mens för då kan ägget vara lite sämre.
Och den här infon får vi ju inte! Vi borde få info och mensskydd i brevlådan som i puberteten!
Jag tror jag har sagt det här förut men jag minns när jag fick min första mens och också upptäckte att nått var fel. Jag började räkna hur många år det var till klimakteriet. Bara 40 år bort! Och jag mådde väldigt bra i magen på kemiskt klimakterie så i vuxen ålder har jag också fortsatt längta. Och därför blev jag så glad när jag upptäckte hormonförändringar för jag tänkte att det är ett tecken på att klimakteriet närmar sig. Vilket är en total lögn!!! Allas hormoner förändras i sena 30, det är bara olika hur vi upplever det. Jag är inte närmare menopaus än nån annan i min ålder och det är ledsamt. Jag har ingen utbildning i det här utan jag har tagit info från min läkare och gynekologer på TikTok. Och de säger samma. Men det är ju inte det vi lär oss när vi är barn. Vi lär oss att först kommer puberteten och sedan har vi mens tills mensen försvinner. De glömde detaljen om perioden där du har mens typ hela jävla tiden och är mentalt skör i tio år!!
Aldrig får kvinnor veta sanningen! Samma med mens ”det är normalt men mensvärk ta en Ipren” ingen sa ”du kommer skrika och kräkas varje mens och det enda som hjälper är om du kör upp morfin i röven eller super dig skitfull”. Och då har jag ändå tur. Jag är privilegierad för mitt bmi är bra. Jag har nära vänner med samma problem och de får bara höra att de är feta och ingen läkare bryr sig om de har mens-problem så länge de inte är smala. Man måste vara smal för att få hjälp! Helst också man. En smal man.

I förra helgen fick jag åka till gynakut på grund av böld rakt upp i fitty. De behövde kolla så det inte var en inflammation som kunde sprida sig till resten av kropp pga infektionskänslig men det var ingen fara. De kunde inte ta bort den så den är kvar och nu har den fått sällskap också. Varför blir det såhär? Är det åldern? Det är inte hårsäckarna som är inflammerade utan körtlar. Men varför? Det är sjukt irriterande. Och självklart frågade jag inte läkaren varför utan jag sa bara ”tack för att du tog dig tid” varför säger jag så?! Hennes jobb är ju att kolla i folks vaginor! Hon får ju betalt för det, om jag inte hade böld i fiffi skulle ju hon inte ha nått jobb att gå till! Det är ju inte mitt fel att folk frivilligt väljer yrke där de står med ansiktet i ens underliv!
Jag får ofta upp gamla hits med scooter i mina sociala medier och jag har kommit på att om jag bara skulle ha lite scooter-pondus kanske det skulle lättare att söka vård. Tänk att jag rullar in till läkaren och bara ”HYPER HYPER JAG HAR BÖLDER I FIFFI YEAHHHHHH”

Kom gärna med tips om hur man undviker att det kommer fler. Jag tycker att jag gör allt rätt men uppenbarligen inte! Ingen tvål i innre de bara vatten och oljal, ingen rakhyvel, inte dåliga trosor, nästan aldrig bindor och jag har slutat helt med tamponger. Så vad i helvete är det som är fel?! 
HOW MUCH IS THE FIIIISH ?!

Jag vill förtydliga rubriken i mitt senaste inlägg då detta missuppfattats.  När jag säger att kvinnors hormoner har ett bäst före-datum så är jag givetvis ironisk. Ni som känner mig vet ju att jag gillar att använda sexistiska termer i ironiskt syfte. Jag gör det ofta. Ni hör mig säga saker som ”ta den i tvåan” ”regeringen” ”fittetryne” ”men det får man inte säga i det här jävla landet” etc etc. Jag vill vara tydlig med att det är såhär jag är och jag kommer fortsätta vara såhär eftersom att jag är för gammal för att ändra på det som funkar! Jag är radikalfeminist och antirasist så ni behöver inte oroa er för att nått kvinnohat ska sippra fram. Manshat däremot, det kan ibland hamna rakt i ditt ansikte. Speciellt nu när mina hormoner blivit medelålders och allt!

Jag är osäker på om jag tagit upp det här tidigare men nu får ni det i ska fall för det här är viktigt! När man är flicka får man info om pubertet och mens i skola och vi lär oss att vi har mens till klimatet och allt är frid och fröjd. 

Det är ju mycket med min mens som inte varit frid och fröjd som ni vet. Men nått som stör mig så in i helvete är att jag har fått noll info om vad som händer innan klimakteriet! Det är puberty all over again! Hade man kunnat få lite info om det kanske!!! Jag trodde först att det berodde på alla hormonbehandibgar jag tagit. Så jag frågade min läkare som sa ”du är snart 40 så det är heeeelt normalt för din ålder att det här händer” NORMALT!!! 

Jag har sett en hel del influensers i samma ålder som mig som tar upp detta också men jag vill ju ha pamflett och gratis mensskydd som i puberteten! Jag vill få brev hem för det står ”nu börjar du bli lite gammal och då händer det mycket i kroppen och om du vill döda folk till höger och vänster så är du inte ensam och det är helt normalt”. 

Det som är så fint med den här ålder är att det är helt normalt att ha pms från efter ägglossning och under hela mensen och sedan har du två dagar innan ägglossning där du inte har pms. Men du vet inte när du ska ha ägglossning för plötsligt händer det helt slumpmässigt och ibland är ägglossningen under mens så det blev inga två dagars ro!  Och såhär går folk runt och har det i tystnad!

Jag har hjälpt mig själv med svensk örtmedicin som jag gör själv. Det har funkat hyfsat men jag behövde testa nått nytt. Så nu testar jag afrikansk örtmedicin som heter koola herbs. Det är ett företag för kvinnor av kvinnor som ger arbetstillfällen för kvinnor i Afrika. Ni som känner mig vet ju att jag inte brukar köpa färdiga preparat eftersom att det kan finnas nått min kropp inte tål. Men här stod det vilka örter som var med. Och det är bara ört och inget konstigt i. Man kokar det också så riktigt örtte och inte som i färdigt förpackade svaga teer där du måste ta 20 påsar för effekt. 

Jag har precis börjat testa deras te mot pms och onda blödningar. Jag såg inte att det fanns så många örter som stärker immunförsvaret, men om det mot förmodan finns sånna örter i så kommer jag ju se om jag får blåmärken och då kan jag ju bara sluta. Det är väldigt bra pris också för att vara örter på lösvikt. Det blir billigare för mig att köra koola istället för det jag annars använder. Jag återkommer om och när jag får effekt. Det finns också örter för efter förlossning, klimakteriet, magen och endometrios, PCOS etc om nån annan vill testa. 

Jag återkommer. Förhoppningsvis lite snällare 😁

Den här hösten har jag gjort lite förändringar för att minska på all vätska jag haft i kroppen. Jag får ju väldigt lätt ödem eftersom att jag tar en del kortison och aldrig rör mig men i höst kändes det som för mycket och också väldigt jobbigt att vissa nätter vara uppe för att kissa ut flera kilo på en natt. Plus se ut som Barbapapa som ändrar form och storlek hela tiden. Så jag har försökt förändra så mycket som möjligt men samtidigt så försiktigt som möjligt så det inte ska påverka ME eller Itp för mycket. Förut körde jag ju koppning men det blev för mycket blåmärken och utslag. Så jag behövde hitta snällare metoder som jag kunde fortsätta med. Och det har gått ganska bra. Jag ser lite ut som Clem I Buffy nu for jag har så mycket lös hud 😆

2024 har varit det otroligt eftersom att det är mitt första år som moster. Och jag passar så sjukt bra i den rollen alltså! En moster är bara rolig och behöver ta noll ansvar! Perfekt för mig. Men jag har också lagt mycket tid på att oroa mig för andra och för saker jag absolut inte kan påverka. Men å andra sidan är det väldigt typiskt mig. Det har bara varit lite mer än vanligt. Men det var också bra för jag lärde mig att bli lite bättre på att lyssna och inte attackera personer med lösningar som jag gärna gör. Och jag har blivit bättre på att uppskatta alla personer som finns i mitt liv. Ibland behöver man tro att man förlorat någon för att förstå hur jävla lyckligt lottad man är att personen finns i ens liv. Men samtidigt vet jag ju att det inte varit så för alla i år. Och jag tänker mycket på vänner som förlorat familjemedlemmar i år. Speciellt på dem som förlorat ett barn för det har jag ingen aning om hur det känns. Men jag misstänker att det är den värsta känslan en människa kan ha.

Nytt för mig är också att har har börjat vara mer på TikTok för jag fick tips av min kusin att kolla på gräddrumpan när vi pratade om hur samhället sviker folk som behöver stöd. Jag känner mig som en väldigt väldigt gammal tant på TikTok! Jag trodde att man följde ett konto för att det var intressant eller lärorikt etc. Men det är ju värre en flashback! Folk på TikTok verkar bara följa personer de verkligen hatar! Det är så sjukt mycket hat och det är värre en flashback för det är inte ens lite humor i det plus att det är inte samhällets bottenskikt som är på TikTok, det är ju typ alla som är yngre än mig och några som är i min ålder eller äldre. Och det är väldigt mycket så att man ska berätta för andra hur de ska leva. Som att en 50 åring som haft ett periodvis tufft liv och är hemlös kan lära sig nått om alkoholvanor av en 12-åring! Nej har rekommenderar inte TikTok som plattform.

Jag har försökt lista ut vad jag ska göra för att mina fingrar inte ska bli krokiga så fort men det verkar inte finnas nått som förebygger handartros. Jag är rädd att jag inte ska kunna rita och sy. Och allt jag hör är ”till slut kommer du inte kunna använda händerna”. Få bra tips. Så jag har bestämt mig för ett nytt nyårslöften! Jag ska lära mig att rita med vänster hand. Min kompis Janet inspirerade mig för hon gjorde det i år. Det ska bli roligt! Målet är att rita nått varje dag men jag hoppar så klart över dagar jag inte orkar så jag inte blir utbränd av att rita med vänster hand. Eventuellt visar jag upp lite…

Gott nytt år och god fortsättning!