Senaste nytt

Det har varit väldigt mycket känslor i omlopp den senaste tiden. Jag har fått en ny autoimmun sjukdom. Jag samlar ju på sånna! HÄJJA MÄJ.

Jag har fått diagnos ITP (immunologisk trombocytopen purpura). Vi vet inte om covid utlöste första skovet men den utlöste iaf ett tydligt skov så nu vet vi att jag har det.
ITP berot på att immunförsvaret råkar göra fel och säger till benmärgen att minska tillverkningen av trombocyter. Trombocyter är blodplättar som vi behöver för att blodet ska sluta blöda och för att kroppen inte ska blöda av sig själv.
Oftast upptäcker en det för att en blöder som tusan från valfritt ställe eller att det kommer blåmärken och små prickar som är blödningar i huden. Det är lite olika farligt beroende på hur lågt värdet är. Vid väldigt väldigt lågt kan en få inre blödning som tex hjärnblödning men det är väldigt ovanligt då vi oftast blöder mycket i huden och från andra ställen först och hinner få vård.


Mitt var först så lågt att man egentligen måste behandla men värdet gick upp av sig själv på några dagar så det var lugnt. Och då tänkte jag att nu är faran över. Men sedan så stannade det av. Jag har inte farligt lågt nu vilket är jättebra men jag skulle önska mer marginal.
Om en har ITP kan det vara normalt att ha lågt värde hela tiden medan en del går upp till normalvärde emellanåt. Jag vill ju gå upp i normlvärde så jag kan pusta ut lite. Och det hoppas jag ju på.
Jag har trots allt haft en himla tur. ITP är ingen helt ofarlig sjukdom och jag väntade ett tag innan jag sökte hjälp. Det ska en inte göra. Även om mitt värde inte är högt så har det gått från lågt till okej av sig själv och det är ju jättebra. Men det blev lite en sak för mycket för mina nerver. Och så ny hormonbehandling på det.

Och så blev det lite panik i början för att det stod i journalen att HC remitterat mig till onkologen. Och det var typ en timme efter att jag tagit blodprov. Men det beror bara på att hematologer som är experter på blod håller till på onkologen. Men det betyder ju inte att alla som har en blodsjukdom har cancer. Och det utreddes snabbt att jag inte hade det eller nån annan sjukdom som vi inte redan visste om. Utan jag har bara fått ITP. Och läkarna har varit så himla respektfulla mot mig och tar hänsyn till min ME. Att just jag fått ITP kan bero på att mitt immunförsvar redan var ett skepp i nöd och har du en autoimmun sjukdom är det större risk för fler. Och jag har ju redan många så inte speciellt förvånande.


Jag är egentligen inte rädd för att blöda utan jag är rädd för att läkarna ska säga att jag inte får vänta med behandlingen längre. För det går inte att behandla lite försynt utan de måste stänga av immunförsvaret så att benmärgen kan producera blodplättar ostört. Och jag är ju redan infektionskänslig och ingen vet hur behandlingen påverkar resten av mig. Därav problem med mina nerver. Självklart kommer jag acceptera behandlingen om vi hamnar där. Jag älslar ju att leva. Nu är det stabilt iaf och människor behöver inte jättemånga blodplättar så länge de inte minskar eller en gärna vill göra nått där risken att göra illa sig är stor.
Jag fortsätter peppa mina blodplättared att sjunga ”blodplääääääääättar forvere to the end of time from now on only you and I we’re going upupupupuuuuuuup”.

Det positiva med ITP är att det är väldigt lätt att diagnostisera. De andra diagnoserna tog många år att fastställa. Det här tog en timme. Det syns direkt på ett blodstatus. Och sedan krävs det bara några få tester för att se att det är primär ITP och inte ett symtom på cancer, tarmbakterier eller reumatisk sjukdom.
Det här är en ovanlig sjukdom som tur är, det finns ca 1000 personer i sverige som har disgnosen. Jag är sjukt tacksam över att det brutit ut nu och inte när jag var barn. För när barn får ITP är det så klart mycket mycket hemskare. En del barn behöver tex alltid bära hjälm och kan inte leka fritt som barn ska.

Det var det senaste från mitt liv. Ha det gött hääääj ❤

Liten uppdatering om mitt extremt spännande liv.

Hello babes..
Jag är inte toppenbra på att uppdatera här. Jag skriver och sedan glömmer jag att lägga upp.
Det har varit en ganska jobbig höst och vinter för mig hälsomässigt men det som är toppen är att min man är pensionär nu så jag är väldigt uppassad och uppgullad (! Vilket bra ord!).
De senaste veckorna har varit väldigt väldigt spännande, och det är ovanligt för mig för det händer sällan nått spännande i mitt liv förutom i min fantasi.
Jag hade tid på kvinnokliniken för att ta ut hormonspiralen och få ny behandling men kände att jag var för sjuk för att kunna komma iväg. Och just när jag oroade mig för spiralen aldrig skulle bli uttagen och at den skulle bli en del av min kropp för evigt så kom den ut av sig själv. Förmodligen beror det på att min endometrios blödit nästan varje dag i månader så spiralen har följt med ut. Det var vad läkaren sa iaf. Jag kände ett stick och sedan när jag skulle kontrollera trådarna så halkade hela spiralen ut och där stod jag på badrumsgolvet med en spiral I näven. Otroligt då jag måste sövas för att få in den då min livmoder är felvänd. Men den hittade ut själv. Det gjorde lite ont just när den var på väg ut själv men det släppte direkt när den var ute. Så jag hade en extrem tur vilket jag inte är bortskämd med. Sedan hade jag extrem tur igen att jag fick en läkare som ringde mig som var helt underbar och han hade läst min journal innan så han ifrågasatte mig inte alls utan hade full koll på min endometrios och hur den växer. Väldigt lustigt för jag har blivit varnad för honom. Typiskt mig att alltid komma bra överens med läkare som ingen annan gillar och tvärtom. Min värsta gynekolog är mångas bästa. Men jag uppskattar ju personer som är tydliga och kunniga framför trevliga som inte vet hur en fitta ser ut. Jag vill ha mina gynekologer som jag vill ha mina män 😁

Dagen efter spiralen åkt ut fick jag covid. Helt otroligt, vilken grej!  Jag som varit så rädd för covid och att ta ut spiral i flera år och så händer båda efter varandra. Första veckan med covid gick ganska bra, sedan kom några dagar när jag kände mig typ döende och sedan har jag varit segt krasslig, ingen hög feber längre men hostig, snuvig och lite sur. 


Det var det hela från mig idag. Eller nej en grej till. Jag vet att många vill att jag ska sia om kriget men det kommer inte hända. Dels för att framtiden är svårt att sia om när det hänger på människors beslut och agerande, i det här fallet framförallt en människa. Risken är att det jag ser ändras och då vill jag inte oroa i onödan. En annan orsak är att jag själv inte vill veta. Pandemin var lättare att sia om för det var ett virus och jag ville verkligen veta hur det skulle utvecklas. Och där stämde det också väldigt bra med hur det blev. I det läge vi är nu väljer jag att fokusera på vad vi kan göra för de som utsätts nu istället för att oroa mig för att det blir krig här. Längre fram kanske jag ändrar mig men nu är det ingen idé att fler frågar för jag vill inte.
Trevlig helg hörrni!

Ida sätter ner foten (pang). Huruvida ett medium är bra avgörs inte om hen tagit vaccin eller inte. Jag älskar att leva och vill gärna fortsätta med det ett tag till.

Som de flesta vet så är jag medium och sierska som en slags hobby. Det är en av de få saker jag kan göra från min sjuksäng. Men jag är för dålig för att ha det som arbete och inkomst. Jag hjälper folk lite då och då. Därför är jag med i många så kallade andliga grupper. För det är i dessa typer av grupper som människor söker den typ av hjälp som jag kan ge. Och jag gillar att kunna välja att hjälpa någon när jag kan. Dessutom går ju alla eventuella intäkter till ME-forskning. Det är ett bra upplägg för mig.
Men nu känns det inte lika roligt längre.

Jag har nu sett i flera av dessa grupper att många anser att medium som väljer att ta vaccin är sämre medium. Det talas om att medium som tar vaccin är sämre medium eftersom att vi inte gör det som är bäst för oss och det som andevärlden vill. Vilket i sin tur betyder att vi inte är att lita på. För ett medium ska ha vett att lita på sitt immunförsvar. Och har en inte ett bra immunförsvar beror det på kosten och inget annat. En lever alltså osunt.
Det här läste jag i flera grupper nu och det gjorde mig väldigt väldigt ledsen.
Jag har testat alla dieter som finns men inget har gjort mitt immunförsvar bättre. Det har resulterat i näringsbrisr eftersom att jag äter för lite (eftersom att min kropp är för sjuk för att kunna äta mycket). Jag har testar miljoner alternativa metoder och det kommer jag förmodligen alltid göra. Men faktum kvarstår, mitt immunförsvar blir inte starkare. Det blir svagare.

Jag har länge övervägt om jag ska fortsätta ta covid-vaccin eftersom att min kropp reagerar väldigt starkt mot det. Men efter samråd med läkare och min egen kropp har jag förstått att jag kanske inte skulle överleva covid. Och om jag överlever covid så får jag förmodligen mycket allvarlig ME. Vilket betyder att jag på sin höjd kommer orka blinka. Jag skulle inte kunna äta, Stiga upp ur sängen, tala eller gå på toa alls. Det är ett ganska stort steg från idag när jag lever med svår ME. Jag har dagar när jag inte orkar nått men oftast kan jag talat lite, gå till toa eller åka rullstol till toan etc och äta själv.
Och jag vet att en del tycker att jag inte ska ta vaccin utan att jag ska överlämna kontrollen över mitt liv i universums händer. Men det är inte bara mitt liv. Jag är inte rädd för att dö. Men min familj då, vill jag utsätta dem för smärtan att förlora sitt barn, syster och fru? HELST INTE. Jag är så tacksam för det lilla jag har och jag gör vad som helst för att behålla det. Jag utsätter inte andra för smitta eftersom att jag är isolerad. Men jag vill veta att jag kan ta emot sjukvård utan att riskera att bli smittad av covid. Jag vill ha den säkerheten. För mitt immunförsvar går inte att lita på.

Det går att vara medial och läsa forskning. Det ena utesluter inte det andra. Det går att vara kritiskt tänkande men samtidigt kommunicera med andar. Det tog mig många år att landa i att vissa saker går att bevisa och andra saker går inte att bevisa. Den som tycker att jag är psykiskt sjuk för att jag är medium och sierska får tycka det. Jag förstår att det verkar helt koko. Det är ganska knäppt helt ärligt. Men nu är det mitt liv. Och jag vill inte släppa allt kritiskt tänkande bara för att vissa saker inte är vetenskapligt bevisat just nu.
Jag utesluter inte folk beroende på om de vaccinerar sig eller inte. Alla kan få hjälp av mig.
Men jag vaccinerar mig och jag hoppas att så många som möjligt väljer att göra det. Speciellt folk med bra immunförsvar eftersom att ni klarar vaccinet utan på problem och ni kan faktiskt rädda liv genom att vaccinerar er. Men vill ni ha medium utan vaccin i kroppen, välj inte mig för jag är fullpoppad av vaccin och 5G. Jag är både magnetisk och självlysande.

Men det som gör mig så extra ledsen är alla som har det här som arbete och enda inkomst. Ska de då behöva avstå vaccin för att fortsätta ha klienter? Tidigare har en alltid klarat sig genom att vara ett bra medium som kan ge tydliga bevis för att den kan den den gör. Men om vi slutar titta på ett mediums resultat och istället dömer ett medium efter om den vaccinerar sig eller inte så blir det väldigt svårt för många. Dessutom blir ett medium inte pålitligt för att den äter på ett visst vis eller undviker mediciner.

Enligt mig finns det ganska få duktiga medium. När jag är trött och skickar klienter vidare är det ett fåtal jag rekommenderar. Det är inte lätt att bli ett bra medium och alla kan inte läsa sig till det. Precis som alla andra yrken. Och jag hoppas att folk fortsätter välja medium efter kunnighet och inget annat.

Funderar dock på att pausa från andliga grupper ett tag för det gör mig lite ledsen att folk tror att jag är sjuk med vilje. Om det fanns en diet eller alternativ metod som gjorde mig frisk så kulle jag ta den direkt, även om det innebar att äta bajs. Fy faan va gott det bajset skulle vara alltså. Att ha ett fungerande immunförsvar är ett privilegium.

The one and only Kristi brud.

Den riktiga Kristi brud.
Nu när det är adventstid och Kristi brud är på bästa sändningstid tänkte jag passa på att berätta om hur Kristi brud var en förebild för mig som ung. Nu tänker du ”whaaat har hon tappat det” nej det har jag inte. Jag pratar inte om nån mobbare med hat i munnen, jag pratar om Katarina av Siena, the One and only Kristi brud.
Några år innan vi kände Kristi brud som Åsa Waldau hade jag förälskat mig helt i Katarina av Siena.
På den tiden var jag en trasig tjej som bara försökte överleva. Jag hade ännu inte förstått att jag mådde dåligt på grund av flertal sexuella övergrepp för jag visste inte att det var övergrepp. Jag visste inte att ett nej var ett nej. Jag bara hatade mig själv.
Så på mitt jobb på Ytterlännäs gamla kyrka mötte jag Katarina av Siena. Katarina av Siena föddes år 1347, på den tiden var det standard att en giftes bort i början av tonåren. Men det gjorde inte Katarina av Siena. Hon hade under sin uppväxt haft syner att Maria kom till henne och sa att hon var Kristi brud. När det blev prat om att gifta bort henne sa hon ”asså nej, det går inte jag är förlovad med Jesus”. På det viset slapp hon friare. Hon klippte av sitt hår (total galenskap för kvinnor på den tiden) och fick leva som slav för sin familj tills hon kom till ett kloster. Hon skrev böcker och blev känd för att ha lyckats flytta påven till Rom (det var ett jävla jobb). Hon dog som 33 åring av anorexi. Dock ansågs det vara det en helig anorexi och inte vanlig psykisk ohälsa som idag. Hon svalt för gud. Hon blev helgon.
Jag såg en flicka som lyckats stå upp för sig själv trots hat utifrån. Jag såg en kvinna som kom undan samröre med män på ett jävligt rafinerat vis. Jag såg en flicka och en kvinna med psykiskt ohälsa på grund av det samhälle hon föts in i. Jag såg en kvinna som förändrade världen. Jag fick hopp. Jag kämpade vidare.
Några år senare såg jag nyheterna om Knutby och blev så jävla kränkt och förbannad av att någn stulit titeln ”Kristi brud” för att skada andra.
Det har så klart funnits många Kristi brudar genom historien men Katarina är min favorit.

Den här jävla skönheten.

Jag är så trött på skönhet.
För varje år som går blir jag mer och mer trött på skönhet. En fördel med att aldrig lämna hemmet är att en kan vara ful hur mycket en vill. Nu har jag varit hemma så länge så jag har glömt bort att vara söt. Och oj vad det är najs. Men det som gör mig lite ledsen är hur viktigt skönhet är för unga kvinnor.
Tanken om att vi är vackra oavsett om vi är tjocka eller smala är ju bra i sig. Men varför måste vi vara vackra? Kan vi inte bara vara fula och tjocka eller smala? Kan vi inte få vara lite defekta?
Jag märker på mig själv att jag undviker att visa bilder på mig själv när mitt öga hänger mycket. Inte för att jag är ful utan för att jag inte vill uppröra. Jag vill inte att folk ska se att min hjärna är trasig och att ett öga hänger mer eller mindre beroende på hur sjuk jag är. Därför gör jag istället roliga miner eller spärrar upp ögonen som Lili Brink. Vilket gör att jag blir ful på riktigt och då blir det ful men kul.
Vad menar jag med ful? Jo jag menar det som inte är klassiskt fint enligt nuvarande normer. En helt vanlig människa helt enkelt.
Det finns nån slags tourette-grej som dyker upp hos oss människor när en kvinna lägger ut en selfie, vi måste säga att hon är vacker, snygg och gullig. Jag gör det själv. Jag vill ju så gärna bekräfta att personen duger. Men det jag egentligen vill säga är ju ”hej du är asbra, fortsätt vara du”. Så jag tror att mitt nyårslöfte ska bli att inte bekräfta folks utseende utan bekräfta dem utifrån vad de gör, är eller hur de klär sig. För är det nått människor borde uppmärksamma så är det hur folk klär sig för det är KUL! Och hyfsat valfritt till skillnad från medfött utseende.

Only happy when it rains…

Jag tycker att det är dåligt att jag , mörkrets furste som älskar höst och regn har fått en kropp som vill ha sol och värme. Vad faan hände?! Det passar inte min stil alls. Här har jag väntat på höst sedan mars och nu när den äntligen är här så säger min kropp ”NEJ!”.
Det är ett ävel! Jag har ont typ överallt, konstant mens, svimmar och slår mig och gnäller och surar. Jag ska ju planera halloween och jul nu! Inte ligga och grina.
Men det är såhär med ME. Många av oss blir sämre då vädret blir sämre. Och har en som jag flera sjukdomar så leder en inflammation till fler och sedan går det runt. Den här sommaren var tuff för min kropp eftersom att jag bytte mediciner, var stressad och hade svårt att få tillräckligt med vätska. Och som bekant kommer eländet ofta efteråt.
Men jag tänker ta alla tillfällen jag får att titta ut genom fönstret och njuta av regn och fallande löv.

Utanför fast innanför.

Jag beslutade mig för att vara hemma denna sommar och att alla skulle komma hit istället. Men det funkade inte riktigt i praktiken och nu är jag ensam hemma och har hemtjänst. Det är skönt att vara själv men också otroligt tråkigt att inte kunna vara med på semester med sin familj. Jag trodde att jag hade kommit över det, men det kommer en aldrig över.
Jag har valt att vara i min lägenhet året om för att kunna orka mer. För när jag reser blir jag så mycket dåligare. Men jag blir också lite utanför. Familjen ska ses och fira min pappa i förskott. Men om jag åker dit kommer jag bra ligga i en säng och höra hur de andra pratar för jag fixar inte flera röster samtidigt. Så det är bättre att vara hemma.
Till hösten kommer det bli väldigt mycket umgåsande för mig. Men det är något speciellt med sommar, på sommaren ska en inte sitta ensam i en lägenhet. Men nu gör jag det i alla fall. Och jag klarar mig fint. Men jag hade velat vara så pass pigg att jag orkade vara med. Det önskar jag mig till nästa sommar.
Nu när jag gnällt färdigt tänkte jag berätta att jag framöver tänkte dela med mig av mina tips som underlättar vid ME. Så det är förhoppningsvis vad bloggen ska innehålla ett tag framöver.

Det här med biografier…

Med risk för att upprepa mig MEN!

Jag läser väldigt sällan biografier eftersom att jag oftast inte vill veta mer om personen bakom konsten. Men jag har gjort undantag för genier som Leila K, hinsehäxan, Patty Smith, Hilma af Klint och Moby. Denna vecka gjorde jag ett till undantag och läste boken Freak som handlar om Freddie Wadling. Den är inte skriven av honom utan en journalist. Självklart var det spännande att läsa om Freddies liv och allt han gjort men jag saknar hans syn på saken. Författaren letade efter någon slags objektiv sanning mer än Freddies sanning. Påminner väldigt mycket om Leila K s bok. Sida upp och sida ner med hur extremt struliga och dåligt fungerande människor de är.

Författaren försöker hitta nån slags sanning bakom Freddies barndom. Enligt Freddie hade han lite leksaker men enligt hans kusin hade han massor av leksaker. Detta kom upp flera gånger i bokem. För mig som läsare är det helt ointressant vad andra tycker, jag vill ju veta geniets sanning. Jag skiter också i om människor som skapat ett soundtrack till mitt liv var struliga med pengar och kom i konflikter med folk. Alla bra konstnärer är missanpassade på ett eller annat vis. Det har alltid varit min tröst sedan jag var barn, även om delar av mitt liv anses vara tragiskt enligt andra så är det ett bränsle för mig. För varje ny motgång blir jag mer kreativ. Det vore konstigt om vår tids bästa musiker var välfungerande och glada.

Jag hade velat höra mer om Freddies egna tankar och åsikter kring musik, skräck, svart magi och religion. Det hade varit så mycket mer spännande än att läsa om hur lat folk uppfattade honom.
Så till alla genier där ute vill jag säga: skriv era egna biografier och skit i vad folk tycker.
I både Leila K och Freddies biografier klagar författarna på hur extremt jobbigt det var att göra boken eftersom att personerna var så svåra att jobba med. Buhu, ingen har tvingat er att skriva. Vem som helst kan räkna ut med röven att det kan vara svårt att samarbeta med missbrukare.

Min syn på waldorf och andlighet.

Jag är ambivalent till dokumentären om Solvik. Jag tycker det är tråkigt att jag sett att många blivit emot waldorf efter dokumentären. Det som beskrivs i dokumentären är ju ett extremt fall och det är inte typisk waldorfpedagogik som undervisats. Jag anser att det finns både bra och dåliga saker med waldorf. Precis som kommunal skola.
För mig var det en stor räddning att börja på waldorf. Jag lärde mig mycket. Bara det att jag kan måla och rita är ovärderligt för mig nu när jag är sjuk. Min måldningsfröken på kommunal skola drog ur mig allt intresse för konst men waldorf uppmuntrade mig. Jag är också glad att jag blivit så allmänbildad. Jag lärde mig mycket teoretisk kunskap som mina jämnåriga på vanlig skola inte lärde sig. Jag är också mer självgående eftersom att jag är van att själv göra mina böcker och på så vis ta till mig kunskap. Jag funkar bra på universitetet tack vare det.
Men det absolut viktigaste var att jag som person fick vara mig själv fullt ut. Det fick jag inte på kommunal skola där blev jag tillsagd av rektorn att vara mer normal. På waldorf behövde jag inte vara normal.

När jag gick min lärarutbildning trodde jag att jag ville bli waldorfpedagog. Jag fick jobb på sommaren på waldorf med löfte om att få fortsätta om det funkade bra. Jag trivdes inte. Det var inte som min skolgång alls. Pedagogiken för små barn är väldigt annorlunda och det där kategoriserandet av människor som fanns i dokumentären fick jag också själv uppleva från en pedagog. Självklart gjorde de flesta inte så men det var illa nog att jag hade kollegor som gjorde det.
Jag kände också att utomhusmiljön inte var trygg på alla filialer. Det var för lätt att göra illa sig och det gav mig enormt stress. Jag jobbade själv en eftermiddag och skulle hjälpa en på toa när ett annat barn är utomhus och lyfter upp en tegelsten och kastar ovanför huvudet. Det gick bra för jag hann se eftersom att barnet ropade på mig och ville visa när hen kastade stenen. Hade jag inte stoppar hade den åkt i huvudet på barnet. Jag var inte van vid att det finns farliga saker på gården. Jag trodde det var som på de flesta förskolor att gården är anpassad för barn. Det här är tio år sedan nu och som jag förstått det är det inte längre så på den avdelningen. Men jag känner ändå att jag funkade bättre som elev på waldorf och sämre som lärare.

Jag vill vara den bästa tänkbara lärare för alla jag jobbar med. Och jag är inte lika bra waldorflärare som jag är som vanlig lärare. Jag ifrågasätter för mycket. Jag kan inte ta till mig av Steiners färglära för jag ser färger och energier på ett annat vis och jag anser att det är individuellt hur vi tolkar färger och allt annat som ingår i andlighet.
Eftersom är jag själv är medium och sierska och bra på att läsa av energier så kan jag inte köpa någon annans bild av det. Jag skulle aldrig heller säga att mina syner är det som är det riktiga. Den värld vi inte ser är mycket mycket större än vad Steiner såg. Jag tror inte att barn kan bemötas utifrån tidigare liv som de tar upp i dokumentären. Barn behöver inte skada sig för att utvecklas. Det är mer komplicerat än så. Barn behöver positiv förstärkning i allt och noll negativ förstärkning. Barn behöver lära sig att tänka själva och inte göra som fröken eller en gammal filosof gör.
Barn som har det jobbigt hemma behöver inte misshandla andra barn. De behöver kärlek och någon som ser och kallar på hjälp från tex socialtjänst. En del barn behöver göra mycket kreativa saker och andra behöver tänka mer. Vi är olika. En del mår bra av waldorf och en del gör det inte.
Men viktigast av allt. De utvalda barnen handlar om en specifik skola för 20-30 år sedan. Den handlar inte om waldorf och speciellt inte waldorf idag.
Universum eller Gud eller vad du nu vill kalla det styr vår andliga utveckling. Vi behöver inte vara rädda att barn i vanlig skola förlorar sin själ för det är omöjligt. Vi människor kan inte styra över sådant.

Vad gör jag nu för tiden då?

Jag har inte glömt er. Jag har bara så mycket annat roligt för mig.
Denna vår har jag utvecklat min djurkommunikation på distans. Och det fungerar nästan bättre än live för jag fokusserar bättre när jag inte har ett vansinnigt gulligt djur framför mig. Många säger att arbete med djur tar mindre energi än att arbeta som medium och sierska med människor. Det stämmer inte alls för mig. Men det beror nog på att jag har så mycket mer empati för djur. Människors problem lämnar jag efter att jag är klar. Men ett djur som är olyckligt är svårt att sluta tänka på. Dock är det viktigt att det blir gjort eftersom att jag kan informera ägaren om vad djuret behöver. Oftast är det sällskap och kärlek. Det andra som är tufft är att djur visar mig var de har ont genom att jag känner det i min kropp. Det har varit olika sjukdomar och skador. Det lustigaste var en häst som hade nervvärk i hoven och när någon kratsar känns det som el som går från hoven upp i benet. Jag sa till min man ”usch va hemskt det är att bli kratsad i en ond hov” 😂.
Det är precis som när en ande ska visa hur hen dött och det är hjärtinfarkt, nej tack till den känslan alltså. Även om djur och andar är det mest spännande så är det något jag bara kan göra ibland. Det är ioförsig inte så ofta jag orkar ta emot klienter heller men jag tar oftast mest kortare frågor. Men i framtiden när hälsan är bättre så kommer det bli mer.
Annars trivs jag med livet. Mina sjukdomar pågår som vanligt men jag är upptagen med att tänka på annat. Skulle det vara så att jag är sängliggande resten av livet så vet jag att jag ändå kommer ha ett bra liv. Sedan jag utvecklade min medialitet har mina största rädslor försvunnit och jag känner mig väldigt levande. Jag vet ju att det bara är min kropp som är sjuk, och jag kommer leva för evigt även när kroppen säger upp sig så jag känner inte samma stress att komma ut och göra massor av saker. Jag har tid.
Det är det bästa med att vara medium. Att en får bevis att livet inte tar slut. Jag kan umgås med mina döda släktingar varje dag. För de som tvivlar kan jag berätta att jag har flera medium-vänner som utan någon vetskap om mina ande-vänner också träffat dem och beskrivit dem mitt i prick. Och de beter sig precis som när de levde. Livet fortsätter även utan våra kroppar. Är inte det helt fantastiskt så säg!