Idag är internationella ME-dagen.
Dagen när jag tänker på allt vi förlorat. Alla vänner vi förlorat för att vården inte kunde vårda och tog död på dem istället. Alla dagar vi förlorat när vi inte sett dagen ljus, för många är det här 365 dagar om året. Alla kamper mot sjukvården och försäkringskassan vi förlorat. Alla vänner vi förlorat. Alla hobbies vi förlorat. Alla promenader vi förlorat. Alla lönearbeten vi förlorat. All respekt vi förlorat. Alla specialkliniker vi förlorat innan vi ens hann få hjälp. Alla makar och makor vi förlorat. Alla barn och hopp om barn vi förlorat. Alla hem vi förlorat för vi inte kunde betala hyran.
Vi har förlorat så mycket. Så mycket att det har hänt att personer som känner till diagnosen tagit sina liv när de själva fick sin diagnos för att de inte ville vänta på att förlora.

Men vi förlorar inte allt. Vi har ett oerhört starkt community där det alltid finns vänner som förstår och stöttar. Och det finns ME-vänliga människor som är friska men som ändå inte vill släppa taget om oss. Riktiga vänner som aldrig sviker. Det finns också läkare som förstår. De kan inte göra nått åt vår situation men de förstår och respekterar. Detta är dock väldigt få och många får aldrig träffa sånna. Det finns ME-aktivister som tar din fight varje dag. Det finns politiker som kämpar för att du ska få vård. Det finns en sol bakom solglasögon och mörkläggningsgardiner även om vi inte ser den. DU ÄR INTE ENSAM.

I mitt senaste inlägg klagade jag på att det inte finns nått samarbete mellan olika kliniker. Och sedan fick jag verkligen erfara det.

Min astma har varit dålig sedan i våras och vi tog alla förgivet att det berodde på covid eftersom att det kom i samma veva som itp. Jag blev lite bättre av ny medicin i somras och sedan sämre igen. Och det ballade ur och jag kände att jag måste hitta lösningen på det här för jag orkar inte en kortisonkur nu. Så började jag räkna efter. Vad hände i våras och slutet av sommaren. Jo jag började på en ny grundbehandling mot endometrios. Alltså en har alltid som en grund och sedan kan de lägga på tex enantonsprutor eller nässpray vid kris.

Anyhow jag hade börjat med ny medicin på våren och dubblade dosen i slutet på sommaren. Så jag tänkte att det är ju den. Googlade och överallt stod det att det är så ovanligt att vara allergisk mot Gestrina så det händer i princip inte. Det vanligaste var nedstämdhet och viktuppgång fast jag hade ju astma. Men jag kände att det här kan absolut inte vara en slump. Pratade med lungkliniken och de kollade upp medicinen och sa att det kan visst hända. Kroppens immunförsvar kan få nån slags överbelastning och allergi uppstår. (Big surprises att mitt immunförsvar är överbelastat). Och de trodde att jag hade det så jag måste sluta genast för att se. Och det blev en otrolig skillnad direkt. Jag har ju fortfarande astma och det kommer jag nog ha ett tag tills allt läker men besvären är enormt mycket mindre än förut och jag känner inte att jag har syrebrist och medicinen fungerar.

Men nu måste jag vara helt utan hormonbehandling ett tag så vi kan testa nya mediciner mot endometrios. Det är svårt för sjukvården att veta exakt vilket ämne jag inte tål och allergiläkare och gynekologer jobbar ju inte ihop så jag måste bara testa mig fram.

Det hemska är att den här medicinen fungerade så otroligt bra. Jag har njutit av att inte blöda varje dag, att inte börja grina hysteriskt varje gång min kompis visar sitt barns fina teckningar. Att kunna kissa och bajsa utan smärta, och att vara en lite trevligare person. Men nu får östrogenet härja fritt igen vilket hade varit lugnt om jag inte hade så förbannat mycket av det. Men jag är säker på att det här bara är en kort period och att vi kommer hitta ny behandling igen. Jag kan ju andas och det är toppen.

Just nu känns det som en mix av ”hello darkness my old frind” men också lite spännande att se hur min vanliga kropp är utan påverkan av kemiska hormoner. Jag gråter lättare men jag skrattar också lättare. Jag har aldrig haft en depression eller nått som biverkan, jag har varit väldigt jämn i humöret vilket jag trivts med men det är ändå kul att få totalt fnitteranfall av minsta lilla. Sedan är det inte jättekul att också vara mer stressad och pmsig. Hissdörrarna i the shining har inte öppnats än så att säga så jag vet inte riktigt hur mycket besvär av endometriosen jag har nu, men det kommer jag få veta stnart.

I helgen har jag lyssnat på Mohlin och Sahlin och det är obetalbart när Rachel Mohlin spelar Mauro Scocco som har gjort ett matprogram med Plura men vill bara prata om endometrios 😂 så Mauro säger ”jag vill verkligen understryka att det inte är nått fel att ha tjall i muffen”. Det är otroligt roligt och tramsigt.

Tillbaka till allvaret. Jag vill tala om det här för är det så att du misstänker att du är allergisk mot medicin så stå på dig även om det är extremt ovanligt. Jag såg en diskussion om detta för ett tag sedan i ett ME-forum. Och därför vill jag vara tydlig med att det är skillnad på att ha andra biverkningar och att luftvägarna påverkas för det är potentiellt livsfarligt. Jag hade tur som ändå inte fick anafylsxi utan en mer utdragen allergi som långsamt ökade. Immunförsvar hos oss fungerar annorlunda och när en medicin släpps kanske den inte är så testad på just folk med vårt typ av immunsystem. Vad vi reagerar på brukar vara helt olika saker så det finns ingen specifik medicin alla ska akta sig för. Jag hade inte slutat med medicinen om inte lungkliniken haft koll för enligt Google var det i princip ofarligt.
Tänk om vi hade en ME-klinik med proffs och så kunde kvinnokliniken ringa dit och fråga om vilka mediciner som påverkan immunförsvaret och så kunde ME-kliniken och lungkliniken klura ut riskerna så en var beredd i från början. För det är svårt att lista ut att medicin mot tjall i muffen (älskar det uttrycket och kommer säga det ofta) kan påverka immunförsvar som i sin tur kan påverka luftvägar.

Det var det hela för nu. Hare gött hääääääj.

Nu blev det så många sura inlägg på rad så jag vill ändå påminna om att jag oftast har det väldigt bra. Även om min kropp inte mår bra så mår är jag väldigt bra på att må bra ändå. Det är svårt det där med balans, att berätta om min hälsa men samtidigt påpeka att jag har ett bra liv ändå. För jag vill inte förminska min surhet eller gladhet.

Ofta får jag frågan ”vad är värst” som i vilken sjukdom är värst eller vilket symtom är värst.
Jag har funderat på det där och kommit fram till vad som är värst för mig. Och det är att egentligen har jag en sjukdom. Jag har ett immunförsvar som angriper sig själv. Det är precis samma fenomen i hela kroppen. Livmoder, äggstockar, tarm, lungor, benmärg, ryggmärg, hjärna, sköldkörtel och hud. Alla har samma problem, de är inflammerade.

Men det finns ingen sjukvård som behandlar endometrios, itp (blödarsjuka), psoriasis, rosacea, thyroidea, , allergier, svår ME, neuropati och kronisk astma och inflammation i näsan. Och när en har alla dessa sjukdomar kan en inte uppsöka alla dessa klinker för alla sjukdomsnamn har en egen mottagning.
Och alla vill ha täta kontroller men jag kan inte gå på dem. Och jag vet att det upprör för det kan verka som att jag väldigt ofta behöver vård men jag har lärt mig att prioritera. Jag kontrollerar alltid de sjukdomar och tillstånd som kan leda till allvarliga konsekvenser. Ni ser inte mig inte söka vård om jag får blåmärken och börjar blöda tex, då ringer jag direkt hematologen och hemsjukvården kommer hit och tar prov och är det dåligt får jag hjälp typ en halvtimme efter att prov ett tas.

Men så finns det också sjukdomar jag inte går på alla kontroller för. Jag vet inte exakt hur många cystor som skramlar runt i min mage, jag vet inte exakt hur allvarlig inflammationen i lungorna är och jag vet inte exakt hur förstörda min nerver i händer och fötter är. Jag får hjälp utifrån besvär och tidigare kontroller.
Och varför kontrollerar jag inte alla sjukdomar? Jo för att vid varje besök utanför hemmet blir jag sjukare och jag har inte råd att bli så mycket sjukare. Dessutom när det gäller astman har jag tidigare fått äta mycket kortison och antibiotika och jag vet att det är vad jag får om jag kommer in akut så därför avvaktar jag tills jag vet att det är nödvändigt. För mer kortison och antibiotika hjälper inte mig i längden då de båda ger mer infektioner för mig.

Så ja. Det ät det värsta med min sjukdom. Att modern medicin delar upp det i en miljon olika sjukdomar när det bara är ett enda problem.
Det finns läkare som förstår. Både HC och hemmatologen förstår det väl och gör allt de kan för att jag ska få allt jag behöver hemma. Men alla förstår inte. För nån månad sedan sa en läkare till mig att jag skulle leva ett långt friskt liv. Han ville bara väl men jag blev förbannad och var väldigt tydlig med att han vet typ en procent om min hälsa. Jag vill inte höra att jag ska leva nått jävla långt friskt liv för det vet inte han. Ingen skulle bli gladare än jag men åter igen så vill jag bli behandlad som en helhet och inte för en sjukdom i taget.

Det här är jobbigt för många som har svår ME för de flesta har många olika sjukdomar. Det går absolut att ha bara ME eller bara itp eller bara endometrios etc. Och för dem som har en sjukdom är det andra saker som är värst. Men för mig är det uppdelningen som är jobbigaste. Alla olika kontakter och all olika behandlingar som min lilla lilla trötta hjärna ska hålla reda på.

Hare gött! Hääääääääääj

Hett tips

Idag tipsar jag om senaste avsnittet i förmödrars makt ”Small MEDIUM large-sommarprat med Veronica”

Jag har ju fått kritik för att jag är en kritiskt människa (hahaha kritik för kritisk). Och då blir det extra kul för mig när fler människor är kritiska. Jag har ju gnällt nått otroligt mycket över hur mycket sexism och rasism det finns i andliga forum. När jag kom ut som medium hade jag redan kunskap om hur jag skulle arbeta som medium för det lärde jag mig som barn. Men jag visste inget om kulturen rut moderna medium. Jag hade bara varit i sammanhang med häxor innan och därför tänkte jag att det är väl ungefär samma typ av människor men vi gör lite olika saker. Så jag skaffade mig en jävla massa kompisar som var erfarna medium och ljusarbetare. Och vips var mitt flöde på Facebook som en reklam för SD. Jag blev så himla förvånad. Det var texter som informerade mig om att invandringen gått för långt och vi ska stänga Sveriges gränser för alla samt kasta ut de invandrare vi har och att Lucia var utrotningshotad etc. Sedan när vaccinet mot covid kom var det propaganda kring det. Jag har haft förbud mot rasism i min Facebook men samtidigt ville jag ju lära mig mer från ”riktiga medium”. Till slut gav jag upp och rensade ut de flesta med undantag för ett fåtal erfarna kvinnor som inte sped hat. Det ser ungefär likadant ut på andliga forum. Och trots att det är övervägande kvinnor i grupperna finns det noll systerskap. Vi attackerar varandra och om en man nån gång har en åsikt köper vi rakt av allt han säger.
Jag vet jag har tjatat om detta mycket men jag blev glad att fler tog upp det. I podden tar de även om kulturell apprpriering, något som också är otroligt vanligt i andliga sammanhang. Vi tar traditioner och symboler från andra länder samtidigt som vi säger att ingen får komma in i vårt land. Jag ser inte riktigt ljuset i det ljusarbetet faktiskt. Samtidigt så går den här typen av andliga personer gärna till ett medium som inte är helt svenskt. Jag är tredje generationens invandrare men det går ändå bra för en SDare att köpa mina tjänster. Och jag är inte ensam, de flesta av mina medium-vänner är första, andra eller tredj generations invandrare.
Vi måste fundera över vad vi sprider, är det verkligen bara ljus? Det gäller även mig själv, jag har också använt symboler och ceremonier utan att fundera över ursprunget. Men jag är medveten om det och jag tar gärna kritik om jag missat nått.
Podden tar också upp hur ett medium jobbar, och beskrivningen är i linje med medpumförbundets riktlinjer så väldigt bra info! Lyssna på podden!

Ökar kraven på att barn ska passa in i en mall?

För tio år sedan var jag mitt i min lärarutbildning. Det jag längtade mest efter att lära ut var barnets rätt att vara sig själv. Jag tänkte att nu är jag med och bygger människor så att barn i framtiden kan vara helt sig själva oavsett kön, sexuell läggning, härkomst, sjukdom eller funktionsnedsättning. Planen var att jobba och sedan forska i nått av ämnena. När jag var på praktik på förskolan för tio år sedan sa barn till mig ”visst vet du att det inte finns kill och tjejfärger” och jag tänkte att nu jäklar händer der grejer, snart är vi närmare ett jämställt samhälle. Samtidigt såg jag att barnen var noga med att passa in i könsroller och dela upp leken efter kön och även om barnen accepterade barn med sjukdomar och funktionsnedsättningar var de fortfarande inte inkluderade i leken på samma vis som de andra. Men jag såg stor skillnad från när jag jobbat med barn tidigare, alltså skillnad mellan tidigt 00-tal och 10-tal. Det blev bättre men det gick långsamt. Och jag var helt säker på att vi gick åt rätt håll. Men gjorde det verkligen det?

Där nånstans för ungefär tio år sedan var det ungefär lika många pojkar som flickor som sökte vård för könsdysfori. Nu är det övervägande flickor.
Så hur bra var vi egentligen på lika behandling i förskola och skola? Har vi verkligen gett barnen samma möjligheter om flickor vill vara pojkar har det inget att göra med vilka möjligheter vi ger barnen att vara sig själva? Eller är det en slump att fler flickor känner sig som pojkar? Hade de gjort det även om de hade haft exakt samma förutsättningar som pojkar?
Planen var ju att lyfta det som är kodat som feminint för att få mer jämställdhet. Pojkar skulle få lära sig att prata om känslor och vänta på sin tur att prata och på så vis skulle vi få en bättre miljö för både flickor och pojkar. Flickor skulle lära sig att ta för sig mer men för att det skulle kunna ske skulle också pojkar behöva ge utrymme till flickor. Det lät väldigt bra i läroböckerna men nådde det ut i skola och förskola?
Jag tänkte på det här när jag läste Edvin Törnbloms bok där han berättar att ”fjolliga bögar” förut var något som heterosexuella män var rädda för. Men nu har också homosexuella män börjat ta avstånd från män med typiska feminia drag. De vill ha manliga män på sin grinder, inga fjollor.
Kolla tex på årets säsong av gifta vid första ögonkastet. Det har vi en bög som upprepar flera gånger att han minsann hänger med manliga män och gör typiskt manliga aktiviteter. Han pratar om slagerfjollor som något negativt och hans partner påpekar att man kan gilla slager utan att vara fjolla. ”VAD ÄR DET FLR FEL PÅ ATT VARA FJOLLA” skriker jag framför datorn! Plötsligt är det lika farligt för bögar att vara feminina som för heteromän. Och vad säger detta oss? Jo att femininitet är nått farligt och fult. Det har blivit så fult så till och med flickor vill bli män.
Samtidigt under den här tiden har köerna till BUP blivit längre och längre och de barn som behöver en neuropsykiatrisk diagnos får den inte i tid och får därför ingen anpassning i skolan. Dessutom kan en se ett samband mellan könsdysfori och NPF. Flickor med NPF får mindre stöd i skolan eftersom att de inte stör andra barn på samma vis som pojkar. De skadar bara sig själva och på så vid är de lugna och behändiga i skolan.
Barn med behov av assistenter av olika anledningar får det inte i samma utsträckning som innan eftersom att vi sparar pengar på de som behöver mest hjälp.
Min dröm om ett jämlikt samhälle för barn att växa upp i känns längre bort nu än för tio år sedan. Vi kan diskutera i evigheter om varför barn upplever sig själva och andra på ett visst vis men vi kommer inte ifrån att det är vi vuxna som styr barnets mående. Det är vi som ska hjälpa dem att bygga sig själva till trygga vuxna. Och det är samhällets ansvar att se till att det finns vård och resurser till barn som behöver det oavsett varför. Det är något vi inte kan dra in på för då kommer allt gå åt helvete. Vi behöver ett samhälle där vi alla kan vara oss själva och inte behöver bli sjuka för att det inte finns plats för oss att vara oss själva.

Det viktigaste av allt är hur vi vuxna beter oss. Om män tonar ner sina feminina sidor och kvinnor håller käften tar barn efter. Därför behöver vi fjolliga män och stökiga kvinnor.
Jag läste nyligen ”autisterna” av Clara Törnell och där tog hon upp det där hur
Vi vuxna med NPF jobbat halva livet på att passera som ”nornal” och hur vansinnigt trötta vi blir av det. Jag har övat vansinnigt mycket på att vara lågmäld och försynt, nej jag vet det har inte riktigt funkat men det är ändå något jag alltid tänkte på för annars ville ingen vara med mig. Det var väldigt tydligt för mig att tjejer med mycket energi, höga skratt och mycket åsikter om allt inte var önskat. Och eftersom att det var hela jag så var inte jag önskad och det där gjorde mig sjuk till slut. Som för så många andra. För att inte tala om all energi som går åt till att tolka olika situationer. Så jag fick ju släppa det där till slut och vara mig själv men då fick jag kritik på praktik under min förskollärarutbildning för att jag var ”konstig och tog plats”. Så jag bytte till ställen där de såg mig som en tillgång. Jag tror att om barn ska lära sig att det är okej att vara sig själv så behöver de se vuxna som är sig själva. Hur ska vi kunna uppmuntra tjejer att höras om vi inte hörs. Nått annat förskolan har brist på är unga män som inte älskar att spela fotboll. Det hade varit toppen om varje förskola och fritids hade en kille som gillade att dansa, spela och sjunga och klä ut sig.
Nu blev det en härlig mix med kön, könsroller, sexuell läggning och funktionsnivåer men egentligen är det samma sak. Att få vara den en är.

Det har varit väldigt mycket känslor i omlopp den senaste tiden. Jag har fått en ny autoimmun sjukdom. Jag samlar ju på sånna! HÄJJA MÄJ.

Jag har fått diagnos ITP (immunologisk trombocytopen purpura). Vi vet inte om covid utlöste första skovet men den utlöste iaf ett tydligt skov så nu vet vi att jag har det.
ITP berot på att immunförsvaret råkar göra fel och säger till benmärgen att minska tillverkningen av trombocyter. Trombocyter är blodplättar som vi behöver för att blodet ska sluta blöda och för att kroppen inte ska blöda av sig själv.
Oftast upptäcker en det för att en blöder som tusan från valfritt ställe eller att det kommer blåmärken och små prickar som är blödningar i huden. Det är lite olika farligt beroende på hur lågt värdet är. Vid väldigt väldigt lågt kan en få inre blödning som tex hjärnblödning men det är väldigt ovanligt då vi oftast blöder mycket i huden och från andra ställen först och hinner få vård.

Mitt var först så lågt att man egentligen måste behandla men värdet gick upp av sig själv på några dagar så det var lugnt. Och då tänkte jag att nu är faran över. Men sedan så stannade det av. Jag har inte farligt lågt nu vilket är jättebra men jag skulle önska mer marginal.
Om en har ITP kan det vara normalt att ha lågt värde hela tiden medan en del går upp till normalvärde emellanåt. Jag vill ju gå upp i normlvärde så jag kan pusta ut lite. Och det hoppas jag ju på.
Jag har trots allt haft en himla tur. ITP är ingen helt ofarlig sjukdom och jag väntade ett tag innan jag sökte hjälp. Det ska en inte göra. Även om mitt värde inte är högt så har det gått från lågt till okej av sig själv och det är ju jättebra. Men det blev lite en sak för mycket för mina nerver. Och så ny hormonbehandling på det.

Och så blev det lite panik i början för att det stod i journalen att HC remitterat mig till onkologen. Och det var typ en timme efter att jag tagit blodprov. Men det beror bara på att hematologer som är experter på blod håller till på onkologen. Men det betyder ju inte att alla som har en blodsjukdom har cancer. Och det utreddes snabbt att jag inte hade det eller nån annan sjukdom som vi inte redan visste om. Utan jag har bara fått ITP. Och läkarna har varit så himla respektfulla mot mig och tar hänsyn till min ME. Att just jag fått ITP kan bero på att mitt immunförsvar redan var ett skepp i nöd och har du en autoimmun sjukdom är det större risk för fler. Och jag har ju redan många så inte speciellt förvånande.

Jag är egentligen inte rädd för att blöda utan jag är rädd för att läkarna ska säga att jag inte får vänta med behandlingen längre. För det går inte att behandla lite försynt utan de måste stänga av immunförsvaret så att benmärgen kan producera blodplättar ostört. Och jag är ju redan infektionskänslig och ingen vet hur behandlingen påverkar resten av mig. Därav problem med mina nerver. Självklart kommer jag acceptera behandlingen om vi hamnar där. Jag älslar ju att leva. Nu är det stabilt iaf och människor behöver inte jättemånga blodplättar så länge de inte minskar eller en gärna vill göra nått där risken att göra illa sig är stor.
Jag fortsätter peppa mina blodplättared att sjunga ”blodplääääääääättar forvere to the end of time from now on only you and I we’re going upupupupuuuuuuup”.

Det positiva med ITP är att det är väldigt lätt att diagnostisera. De andra diagnoserna tog många år att fastställa. Det här tog en timme. Det syns direkt på ett blodstatus. Och sedan krävs det bara några få tester för att se att det är primär ITP och inte ett symtom på cancer, tarmbakterier eller reumatisk sjukdom.
Det här är en ovanlig sjukdom som tur är, det finns ca 1000 personer i sverige som har disgnosen. Jag är sjukt tacksam över att det brutit ut nu och inte när jag var barn. För när barn får ITP är det så klart mycket mycket hemskare. En del barn behöver tex alltid bära hjälm och kan inte leka fritt som barn ska.

Det var det senaste från mitt liv. Ha det gött hääääj ❤

Hello babes..
Jag är inte toppenbra på att uppdatera här. Jag skriver och sedan glömmer jag att lägga upp.
Det har varit en ganska jobbig höst och vinter för mig hälsomässigt men det som är toppen är att min man är pensionär nu så jag är väldigt uppassad och uppgullad (! Vilket bra ord!).
De senaste veckorna har varit väldigt väldigt spännande, och det är ovanligt för mig för det händer sällan nått spännande i mitt liv förutom i min fantasi.
Jag hade tid på kvinnokliniken för att ta ut hormonspiralen och få ny behandling men kände att jag var för sjuk för att kunna komma iväg. Och just när jag oroade mig för spiralen aldrig skulle bli uttagen och at den skulle bli en del av min kropp för evigt så kom den ut av sig själv. Förmodligen beror det på att min endometrios blödit nästan varje dag i månader så spiralen har följt med ut. Det var vad läkaren sa iaf. Jag kände ett stick och sedan när jag skulle kontrollera trådarna så halkade hela spiralen ut och där stod jag på badrumsgolvet med en spiral I näven. Otroligt då jag måste sövas för att få in den då min livmoder är felvänd. Men den hittade ut själv. Det gjorde lite ont just när den var på väg ut själv men det släppte direkt när den var ute. Så jag hade en extrem tur vilket jag inte är bortskämd med. Sedan hade jag extrem tur igen att jag fick en läkare som ringde mig som var helt underbar och han hade läst min journal innan så han ifrågasatte mig inte alls utan hade full koll på min endometrios och hur den växer. Väldigt lustigt för jag har blivit varnad för honom. Typiskt mig att alltid komma bra överens med läkare som ingen annan gillar och tvärtom. Min värsta gynekolog är mångas bästa. Men jag uppskattar ju personer som är tydliga och kunniga framför trevliga som inte vet hur en fitta ser ut. Jag vill ha mina gynekologer som jag vill ha mina män 😁

Dagen efter spiralen åkt ut fick jag covid. Helt otroligt, vilken grej!  Jag som varit så rädd för covid och att ta ut spiral i flera år och så händer båda efter varandra. Första veckan med covid gick ganska bra, sedan kom några dagar när jag kände mig typ döende och sedan har jag varit segt krasslig, ingen hög feber längre men hostig, snuvig och lite sur. 

Det var det hela från mig idag. Eller nej en grej till. Jag vet att många vill att jag ska sia om kriget men det kommer inte hända. Dels för att framtiden är svårt att sia om när det hänger på människors beslut och agerande, i det här fallet framförallt en människa. Risken är att det jag ser ändras och då vill jag inte oroa i onödan. En annan orsak är att jag själv inte vill veta. Pandemin var lättare att sia om för det var ett virus och jag ville verkligen veta hur det skulle utvecklas. Och där stämde det också väldigt bra med hur det blev. I det läge vi är nu väljer jag att fokusera på vad vi kan göra för de som utsätts nu istället för att oroa mig för att det blir krig här. Längre fram kanske jag ändrar mig men nu är det ingen idé att fler frågar för jag vill inte.
Trevlig helg hörrni!

Som de flesta vet så är jag medium och sierska som en slags hobby. Det är en av de få saker jag kan göra från min sjuksäng. Men jag är för dålig för att ha det som arbete och inkomst. Jag hjälper folk lite då och då. Därför är jag med i många så kallade andliga grupper. För det är i dessa typer av grupper som människor söker den typ av hjälp som jag kan ge. Och jag gillar att kunna välja att hjälpa någon när jag kan. Dessutom går ju alla eventuella intäkter till ME-forskning. Det är ett bra upplägg för mig.
Men nu känns det inte lika roligt längre.

Jag har nu sett i flera av dessa grupper att många anser att medium som väljer att ta vaccin är sämre medium. Det talas om att medium som tar vaccin är sämre medium eftersom att vi inte gör det som är bäst för oss och det som andevärlden vill. Vilket i sin tur betyder att vi inte är att lita på. För ett medium ska ha vett att lita på sitt immunförsvar. Och har en inte ett bra immunförsvar beror det på kosten och inget annat. En lever alltså osunt.
Det här läste jag i flera grupper nu och det gjorde mig väldigt väldigt ledsen.
Jag har testat alla dieter som finns men inget har gjort mitt immunförsvar bättre. Det har resulterat i näringsbrisr eftersom att jag äter för lite (eftersom att min kropp är för sjuk för att kunna äta mycket). Jag har testar miljoner alternativa metoder och det kommer jag förmodligen alltid göra. Men faktum kvarstår, mitt immunförsvar blir inte starkare. Det blir svagare.

Jag har länge övervägt om jag ska fortsätta ta covid-vaccin eftersom att min kropp reagerar väldigt starkt mot det. Men efter samråd med läkare och min egen kropp har jag förstått att jag kanske inte skulle överleva covid. Och om jag överlever covid så får jag förmodligen mycket allvarlig ME. Vilket betyder att jag på sin höjd kommer orka blinka. Jag skulle inte kunna äta, Stiga upp ur sängen, tala eller gå på toa alls. Det är ett ganska stort steg från idag när jag lever med svår ME. Jag har dagar när jag inte orkar nått men oftast kan jag talat lite, gå till toa eller åka rullstol till toan etc och äta själv.
Och jag vet att en del tycker att jag inte ska ta vaccin utan att jag ska överlämna kontrollen över mitt liv i universums händer. Men det är inte bara mitt liv. Jag är inte rädd för att dö. Men min familj då, vill jag utsätta dem för smärtan att förlora sitt barn, syster och fru? HELST INTE. Jag är så tacksam för det lilla jag har och jag gör vad som helst för att behålla det. Jag utsätter inte andra för smitta eftersom att jag är isolerad. Men jag vill veta att jag kan ta emot sjukvård utan att riskera att bli smittad av covid. Jag vill ha den säkerheten. För mitt immunförsvar går inte att lita på.

Det går att vara medial och läsa forskning. Det ena utesluter inte det andra. Det går att vara kritiskt tänkande men samtidigt kommunicera med andar. Det tog mig många år att landa i att vissa saker går att bevisa och andra saker går inte att bevisa. Den som tycker att jag är psykiskt sjuk för att jag är medium och sierska får tycka det. Jag förstår att det verkar helt koko. Det är ganska knäppt helt ärligt. Men nu är det mitt liv. Och jag vill inte släppa allt kritiskt tänkande bara för att vissa saker inte är vetenskapligt bevisat just nu.
Jag utesluter inte folk beroende på om de vaccinerar sig eller inte. Alla kan få hjälp av mig.
Men jag vaccinerar mig och jag hoppas att så många som möjligt väljer att göra det. Speciellt folk med bra immunförsvar eftersom att ni klarar vaccinet utan på problem och ni kan faktiskt rädda liv genom att vaccinerar er. Men vill ni ha medium utan vaccin i kroppen, välj inte mig för jag är fullpoppad av vaccin och 5G. Jag är både magnetisk och självlysande.

Men det som gör mig så extra ledsen är alla som har det här som arbete och enda inkomst. Ska de då behöva avstå vaccin för att fortsätta ha klienter? Tidigare har en alltid klarat sig genom att vara ett bra medium som kan ge tydliga bevis för att den kan den den gör. Men om vi slutar titta på ett mediums resultat och istället dömer ett medium efter om den vaccinerar sig eller inte så blir det väldigt svårt för många. Dessutom blir ett medium inte pålitligt för att den äter på ett visst vis eller undviker mediciner.

Enligt mig finns det ganska få duktiga medium. När jag är trött och skickar klienter vidare är det ett fåtal jag rekommenderar. Det är inte lätt att bli ett bra medium och alla kan inte läsa sig till det. Precis som alla andra yrken. Och jag hoppas att folk fortsätter välja medium efter kunnighet och inget annat.

Funderar dock på att pausa från andliga grupper ett tag för det gör mig lite ledsen att folk tror att jag är sjuk med vilje. Om det fanns en diet eller alternativ metod som gjorde mig frisk så kulle jag ta den direkt, även om det innebar att äta bajs. Fy faan va gott det bajset skulle vara alltså. Att ha ett fungerande immunförsvar är ett privilegium.

Den riktiga Kristi brud.
Nu när det är adventstid och Kristi brud är på bästa sändningstid tänkte jag passa på att berätta om hur Kristi brud var en förebild för mig som ung. Nu tänker du ”whaaat har hon tappat det” nej det har jag inte. Jag pratar inte om nån mobbare med hat i munnen, jag pratar om Katarina av Siena, the One and only Kristi brud.
Några år innan vi kände Kristi brud som Åsa Waldau hade jag förälskat mig helt i Katarina av Siena.
På den tiden var jag en trasig tjej som bara försökte överleva. Jag hade ännu inte förstått att jag mådde dåligt på grund av flertal sexuella övergrepp för jag visste inte att det var övergrepp. Jag visste inte att ett nej var ett nej. Jag bara hatade mig själv.
Så på mitt jobb på Ytterlännäs gamla kyrka mötte jag Katarina av Siena. Katarina av Siena föddes år 1347, på den tiden var det standard att en giftes bort i början av tonåren. Men det gjorde inte Katarina av Siena. Hon hade under sin uppväxt haft syner att Maria kom till henne och sa att hon var Kristi brud. När det blev prat om att gifta bort henne sa hon ”asså nej, det går inte jag är förlovad med Jesus”. På det viset slapp hon friare. Hon klippte av sitt hår (total galenskap för kvinnor på den tiden) och fick leva som slav för sin familj tills hon kom till ett kloster. Hon skrev böcker och blev känd för att ha lyckats flytta påven till Rom (det var ett jävla jobb). Hon dog som 33 åring av anorexi. Dock ansågs det vara det en helig anorexi och inte vanlig psykisk ohälsa som idag. Hon svalt för gud. Hon blev helgon.
Jag såg en flicka som lyckats stå upp för sig själv trots hat utifrån. Jag såg en kvinna som kom undan samröre med män på ett jävligt rafinerat vis. Jag såg en flicka och en kvinna med psykiskt ohälsa på grund av det samhälle hon föts in i. Jag såg en kvinna som förändrade världen. Jag fick hopp. Jag kämpade vidare.
Några år senare såg jag nyheterna om Knutby och blev så jävla kränkt och förbannad av att någn stulit titeln ”Kristi brud” för att skada andra.
Det har så klart funnits många Kristi brudar genom historien men Katarina är min favorit.