Jag kan inte gå med rullator längre, kan inte styra benen. Det känns riktigt jävla vidrigt faktiskt. Har varit så ungefär en vecka nu. Tidigare hände det i några minuter i stöten.
Jag tappar lätt min positiva attityd när sånt här händer. Det är ett stort steg bakåt. Har också fått andra förvärrade symtom. Jag som var så säker på att det här skulle bli mitt bra-år. Men jag vet ju hur det är, allt är jobbigt när det är nytt och sedan vänjer jag mig.
Jag hoppas att jag snart har mer positiva nyheter.

När jag fick medicin mot värk och började sova mer så blev jag lite hyper. Jag bytte symaskin och har inte kunnat tänka på annat än att sy. Jag har suttit upp och klippt tyg och suttit upp och sytt. Det är för mycket för mig. Jag tyckte det var för bra för att vara sant. Och det var det. Jag blev glad för symaskinen och fick ett enormt adrenalinpåslag.
Jag har blivit jättedålig. Kan inte prata så nån hör vad jag säger och jag kan inte gå utan har rullstolen hela tiden. Igår sov jag hela dagen. Är så ledsen men mest irriterad över att jag själv skapat detta.

Fakta: adrenalinpåslag är nått vi med ME får när energin tar slut. Hjärtat slår snabbare, vi pratar högre och fortfarande och kan göra saker vi i normala fall inte kan. Det tar otroligt mycket på våra kroppar och gör oss väldigt sjuka efteråt. Oftast varar det i några dagar men ibland i veckor/månader.
Jag har vetat om det för jag har käkat betablockerare varje dag för att slippa besvär från hjärtat. Men jag vet ju vad allternstivet är. Det är att ligga i sängen varje dag igen. Så jag har kört på och nu är jag sjukare än någonsin. Det jag har gjort är att jag suttit upp för mycket. Och det räckte för mig.
Skriver i ettapper så jag ska orka. Ha överseende med stavfel och andra konstigheter.
Jag ville tro att jag började bli frisk. Nu måste jag smälta att det är tvärt om. Jag kommer komma över det. Måste bara sura lite först.

Jag har ett slags kemiskt klimakterie. Har varit i det förut men lyckligtvis glömt hur det är i början. Jag har enorma svettattacker/gråtattacker. Men det fina är att endon redan börjat backa. Om några månader kommer kroppen ha vant sig vid att inte få ägglossning och blödningar. Jag hoppas verkligen att jag kan stanna här tills det riktiga klimakteriet tagit vid.
Det är jobbigt med hormonbehandlingar, men när jag insåg att endon börjat ta över tarmen och jag fick mens ur rumpan och knappt kunde bajsa kändes det värt med biverkningar.
Eftersom att endo-cystor tror att de är små livmödrar blöder de vid mens. Har du det i näsan får du näsblod, i hjärtat så blöder hjärtat, i urinröret så kissar du blod etc. Och blodet som åker in i kroppen kommer inte ut utan bildar mer sammanväxtningar.
När inflammationerna i buken minskar hoppas jag att min ME också blir bättre 😊