Månad: december 2016

Nytt år

​2016 var ett år där mycket förändrades. 2015 var ett vidrigt år med massor av sorg. 2016 började vi ta in allt som hänt. Jag kunde flytta ihop med min make igen, i en lägenhet med hiss. Jag hade fått diagnos en ME och kunde börja bearbeta det. Vi började vänja oss vid det nya livet med mig som sjuk. I slutet på året accepterade även f-kassan min sjukdom. Jag hoppas att 2017 fortsätter i samma anda som 2016. 😊

En händelserik jul

Dagen före julafton kände jag att det inte skulle fungera. Jag tänkte att jag skulle skita i julen och bara sova. Men på julaftonskväll piggnade jag till och kunde sitta uppe med familjen. 

I offersjön bor det tre familjer och för första gången på 26 år skulle ett barn födas just denna jul. Det var grannarna mittemot som skulle få sin första bäbis till lucia, hen ville inte komma ut så de skulle få hjälp under helgen. Vi har verkligen stalkat dem. Alla har hjälpts åt ”nu for de hemifrån, nu kom de hem, fortfarande två personer” ”läs smset vad står det, hur går det, var är de?” Osv. Offersjöns egna lilla Jesusbarn. Hur det går för familjen får de själva berätta. 

Jag har ätit som en häst vilket var bra för igår åt jag en godis med vete i. Jag förlorar mycket näring när jag blir dålig av gluten så för en gångs skull känns det bra att jag verkligen vräkt i mig julmat. 

Imorgon åket vi till Umeå igen och då blir det bara att vila och vila inför nyår. Jag fick två spel till jul. Ett Harry Potter-spel och spökhistoria-tärningar. Så vi har det vi gör på nyårsafton om jag orkar vara uppe. 

Bland det bästa med julen var att träffa min syster,svåger och farfar som jag annars träffar högst två gånger om året. Min svåger Affe har hjälpt mig att beställa ny mobil. Jätteskönt när min ME-hjärna blockerar allt förnuft. 

God fortsättning. 

Den nakna sanningen. 

Jag är så tacksam för all skit jag gått igenom tidigare i livet. Utan mobbing, övergrepp, ångest och depression hade jag aldrig klarar den här sjukdomen. Jag ser många ME-vänner som mår riktigt dåligt psykiskt för första gången när de får ME. Jag avundas dem inte. Klart att jag också haft deppiga perioder på grund av min sjukdom. Men det är inte där rädslan ligger. Jag kan ångest och vet att det inte är farligt för mig. Däremot kan jag inte feber, dåligt minne, dålig motorik, svimningar, inte kunna tala, inte kunna äta osv. 

Många som känt mig länge brukar säga ”tänk att allt hemskt ska hända dig”. Men faktiskt är det ganska bra. Jag är stark som en jävla oxe på grund av det. Det är precis som Madonna sa i sitt tal, att varje förolämpning gör mig starkare. 

Jag vet att de finns folk som läser mina inlägg för att de avskyr mig. (Förstår inte hur det går ihop). Men till er; när ni skriver att jag är en feministfitta som förtjänar att dö och allt det där hjälper ni bara mig att bli ännu starkare så känn inte att ni måste hålla tillbaka. 

För ungefär ett år sedan bad jag mina vänner om att inte visa ultraljudsbilder och liknande på Facebook för att det gjorde mig så sårad. Det gäller inte längre. Jag tror inte barn var för mig även om jag inte hade flera sjukdomar som jag inte vill sprida. Jag ville nog mest vara en lyckad människa. Barn ingår som i konceptet ”normal utveckling”. Men jag har aldrig varit normal eller gjort nått som är normalt så det känns ganska lugnt. Ni behöver inte längre dölja era graviditeter för mig. Det är för övrigt ganska absurt när det ploppar ut barn överallt men ingen vågar berätta för mig att de väntar 😂. Men jag vet att alla gjort det av kärlek och omtanke.  Mest har det varit en lättnad för mig att jag inte måste skaffa barn. Jag måste ingenting längre. Bara vila och bli frisk. 

Min känsla inför julen 

Många har frågat mig om det känns jobbigt att åka hem till offersjön i jul. Mitt svar till er alla är att det bara känns ljuvligt faktiskt. Jag har liksom vant mig vid läget och började packa redan förra veckan så jag ska hinna utan att behöva göra så mycket varje dag. 

Det som är tråkigt är att jag blir väldigt dålig av att resa. Men samtidigt har jag all tid i världen att vila. Det är ingen som ställer krav på mig att jag ska delta i julestöket, det räcker att jag är där. Jag har en underbar säng nära köket och kan vila så mycket jag behöver. Jag har inget att klaga på. 

Inget går att göra som förr när en är svårt sjuk. Det viktiga är att det blir bra för alla ändå. Att träffa familjen är viktigast för mig. Klyschigt men sant. 

På bilden ser ni jag och farfar från förra julen. 

Säg inte åt mig hur jag ska vara. 

Jag gör så gott jag kan. Hela dagarna tänker jag bara på vad jag äter och hur jag vilar. Jag har kontakt med flera hundra ME-patienter och läser så mycket jag kan om sjukdomen. Jag tänker hela tiden på hur jag kan må bättre. Tänk på det innan ni kritiserar hur jag vilar eller hur jag äter. Jag gör allt jag kan, jag har provat alla kosttillskott jag hört talas om men ingenting fungerar då jag som många andra ME-patienter är väldigt känslig för mediciner och kosttillskot. 

Det är helt fantastiskt att du, ditt barn, din kompis eller din flickvän blivit bättre med olika preparat. Jag är jätteglad för er skull. Men ännu har jag inte hittat nått jag tål. Jag provade Kefir senast men nu blir jag dålig av den. Jag kommer fortsätta prova saker men tro mig när jag säger att jag provar allt ni rekommenderar och jag kan inte rå för att det inte fungerar. 

Jag behöver vila och ingen press. Om jag ber om kostråd får ni gärna dela med er. Men prata inte med mig som att jag själv orsakar min sjukdom för det gör ingen med ME. 

Så grattis till alla er som blivit bättre, jag hoppas jag själv blir det en dag. Men det som fungerar för mig fungerar kanske inte för er och vise versa. 

Och sist men inte minst, säg inte åt mig att vara positiv. Jag är jävligt trött på att höra hur jag ska vara. Jag är positiv av naturen oavsett tillsägelser. Jag har aldrig hört någon säga det till mig i hela mitt liv innan jag blev sjuk. Självklart är det bara personer som inte känner mig som säger så. Men även OM jag varit en negativ person, tror folk på riktigt att jag skulle bli positiv för att massvis av random personer säger det åt mig!? I så fall har jag ett nytt bot mot depression; ”var glad”.