Månad: juli 2016

Att vara en vit cis-kvinna. 

Angående den här artikeln http://www.helahalsingland.se/opinion/ledare/lisa-magnusson-dagens-tjafsiga-feminism-gor-mig-deprimerad och många fler liknande. Jag blir väldigt ledsen när feminister bråkar med varandra. Hela vitsen är ju att vi ska stå samlade och strida mot patriarkatet, inte klaga på varandras brister. Ja det anses privilegierande att vara CIS-person. Men det är ju det!!! Jag har så extremt många fördelar av att vara de kön jag ser ut som att vara utan att ständigt behöva påpeka ”jag är en tjej”. Samma gäller mig som vit kvinna, det går inte att jämföra sig med en färgad kvinna och tro att en förstår hur deras liv varit. Jag är förtryckt för att jag är kvinna, men jag är vit och CIS-person och därmed är jag också privilegierad och slipper massor av förtryck som mina vänner inte slipper. Jag kan aldrig förstå hur det känns att genomgå en könskorrigering för jag har aldrig behövt göra nån. 

Jag är med i ett forum för folk med endometrios där en del av medlemmarna har svårt att acceptera att alla med endo inte är kvinnor. För många människor är det helt omöjligt att förstå att du kan vara född med livmoder och ändå inte vara kvinna. Du kan föda barn och inte vara kvinna och hur jävla lätt tror ni att det är att som kille komma till en barnmorska som dör av skratt när du säger att du är gravid. 

Vi vita CIS-kvinnor är privilegierade. Det betyder inte att vi är bättre eller sämre än andra. Men vi kommer ingenstans om vi inte accepterar varandra som vi är. Att beskriva dagens feminism som tjafsig är ju bara att Hejja på förtrycket av kvinnor. Nästa steg blir väl att kalla det för ”hönsgård” eller nått annat idiotiskt. 

Lyckan av att inte äga.

Jag har slängt väldigt mycket saker den här våren och det är en underbar känsla att inte ha så mycket saker. Det blir nästan som en drog tillslut. Garner och kläder har jag gett till flyktingboenden, papper har jag slängt; ungefär tre fyllda flyttkartonger.

Ett stort intresse jag har är att köpa begagnade klänningar, även om de är billiga så blir det snabbt fullt. De kläder jag har kvar nu säljer jag när jag köper något nytt. Förut gav jag alltid bort alla kläder men nu börjar jag ha betydligt mindre pengar än innan, därför säljer jag kläder billigt på Tradera.

Hela mitt liv har jag varit besatt av saker, det var först när jag blev sjuk som jag började bli less på alla saker. Sakerna gör mig inte frisk, bara stressad. Det ska bli skönt med en förändring i mitt konsumerande. Det jag får köpa så mycket jag behöver är papper och färger så jag kan rota och måla. Det är livsviktigt.

image

Drömmer om kyla.

imageHar en sämre period. Ligger i sängen och har ångest över att det ska komma en värmebölja. Jag är jätterädd för den. I fjol låg min temp på 37,5-38,5. Under 38 funkar det bra med värme. Men att hela tiden ha temp runt 38 eller mer gör att jag inte fixar värme alls. Jag blir så dålig. Jag kraschade häromdagen efter att ha legat ute och läst. Nu har jag gett mig själv utegångsförbud, men när det är riktigt varmt är det riktigt varmt inne också. Av fläkt får jag värk. Och när jag kyler ner mig får jag frossa för kroppen måste ju kämpa sig upp i temp igen. Mitt hjärta mår extra dåligt i värmen också

Jag fantiserar om höst och vinter, mörker och kyla. Visserligen blir jag tröttare då, men det är så mycket bättre än det här. I september/ oktober  får jag börja med årets julkort (ja det tar så lång tid). Jag längtar.

 

Ida tipsar

image

Jag fick låna denna bok av Offersjö-grannen, en av alla kvinnor som jag har som förebild. Jag är helt salig. En så otroligt bra bok. Den handlar i stora drag om att växa upp i en kärleksfull familj på 50-talet. Allt är kärlek, inget är fel, det finns ingen skuld och skam. Konstiga saker händer och alla är förstående och stöttande. Boken är glad och humoristiskt men inbakat i detta händer det mycket sorgeliga och hemska saker också till exempel träffar vi flera kvinnliga karaktärer som blivit utsatt för våldtäkt och vi får veta hur de hanterar detta. En måste klä ut sig till en björn, en annan skickar brev till förövaren. Alla får ha sin metod för att komma över det, men samtidigt så är alla i familjen väldigt medvetna om att det är något som inte är bra och det är inget som de gömmer undan, men det får ta tid.

Den ultimata familjen. Självklart handlar boken om mycket mycket mer än det jag berättat, men det får ni läsa er till själva.

Glappet

imageEfter att ha sett SVTs dokumentär om tv-serien glappet var jag tvungen att se om serien. Den gick på SVT för första gången hösten 97. Jag älskade den. Jag trodde att jag förstod den helt och hållet. Nu när jag set om den inser jag att det är mycket jag missat.  Och jag älskar den bara ännu mer

I huvudrollerna ser vi Julia Dufvenius och Katharina Cohen. Totalt världsbäst båda två. Jag blir helt stum. Allt är så totalt perfekt, musiken, dialogerna, foto, allt!

Jag är stolt över att ha Glappet och Buffy som feministiska förebilder. Vad finns det för feministiska förebilder för tonårstjejer idag?

Se dokumentären på SVT play och serien på öppet arkiv.

Fest i dagarna tre.

Vi har åkt till mina föräldrar för att fira mammas 60 års-dag som är imorgon. Men festandet blir nog i dagarna tre. Jag vilar några timmar, är med en liten liten stund vilar igen osv. Det är underbart att träffa alla och så. Men tråkigt att vara så begränsad.  Jobbigast för mig är prat. Jag orkar inte prata och jag orkar inte lyssna, och så gör jag det ändå och blir sämre.

Samtidigt så fungerar allt så mycket bättre den här sommaren. Alla hjälps åt att hjälpa mig och det har blivit vardag på ett väldigt behagligt vis. Kris-året börjar avta. I fjol kändes det som att alla blev ledsna så fort de såg mig. Nu har vi vant oss… Kanske inte helt, men det känns bättre iaf.

Jag gillar att min finska del i släkten är här. Det är så lätt att glömma sitt ursprung, nu när en del pratar finska och jag typ förstår tre ord glömmer jag det inte. Jag har inte träffat min moster på 15 år. Det är speciellt.

 

Ibland är jag sur.

Va roligt att det är så många som läser min blogg. Jag har funderat och funderat på om jag skulle lösenordsskydda bloggen för att slippa näthatare. Men då når jag inte ut till lika många. Jag ska istället lägga in filter som skyddar mot knäppskallar.

Tänkt att det finns så många galningar. Tänk att vissa människor på fullaste allvar går in på bloggar, tar reda på info om personen och bara öser ur sig hat. Snacka om low life. När personen kan gå ut i solen och njuta istället.

Jag har alltid varit en person med starka åsikter. Jag säger vad jag tycker ,men jag säger inte att du måste tycka så. Jag kan vara aggressiv i debatter men det har bara med debatten att göra. Jag har inget emot personer som tycker olika.

På ett vis kan jag förstå att en anonym person anklagat mig för att vara frisk egentligen. Jag har själv inte alltid varit så snäll mot alla sedan jag blev sjuk. Det är inget jag är stolt över men jag kan fräsa ifrån ibland när folk tror att livet är över för att de har ont i en tå. Det bottnar bara i avundsjuka, jag vill inte vara såhär sjuk. Jag vet att jag är en av de sjukaste i ME i Norrland och det vill jag inte vara. Min mamma fyller 60 år i helgen och jag kan inte vara med och fira för jag vet att jag håller på att krascha nu. Och sånt gör mig bitter. Jag säger inte att det är okej att skriva hatiska kommentarer om mig men jag anar att det grundar sig i att jag inte sett personen tillräckligt.

ME är en helvetessjukdom som jag inte önskar någon  självklart påverkar den mig psykiskt och gör att jag är sur ibland. Jag är inte perfekt och har aldrig hävdat det.

Det här är en av de få saker jag kan göra. Jag ligger i sängen och skriver på mobilen, här syns inte min sjukdom mer än min surhet.

Tack för att ni läser! Fortsätt med det!