Författare: Ida Banksjö

Hösten 2014 var till en början den bästa tiden i mitt liv. Jag hade gift mig, just tagit lärarexamen med inrikting förskola och förskoleklass samt fått ett jobb som jag älskade. Varje dag var det roligt att gå till jobbet. Den sjunde november gjorde jag en minioperation för att minska näsmusslor. Efter den operationen följde en rad hemskheter. Jag hade konstant feber och ingen kunde förstå varför. I april 2015 blev jag sängliggande men kunde gå själv några steg, nu kan jag gå mellan badrummet och sängen med hjälp av rullator. I somras (2015) fick jag veta att jag har ME/CFS.

Trasiga tänder.

Vilken röra! Jag har inte gått till tandläkaren sedan jag fick trigeminusneuralgi. Ett anfall kan triggas av att någon bara rör ansiktet. Och ett den smärtan ger mig verkligen panik. Jag ligger och gråter och skakar. Det kallas på riktigt självmordssjukan.
Jag har väntat drygt ett år på att få botox. Mediciner har inte gett effekt och det behövs tyngre grejer. Det har tagit väldigt lång tid att få remiss till rätt person som kan detta. Exakt vad det beror på vet jag inte, men jag misstänker att det beror på inflammation i hjärnan för det är vanligt vid den typen av sjukdommar och det har ju jag.
Nu till saken. Jag har typ inga lagningar kvar i mina tänder längre. Nu har jag en tand som liksom gått av längst sidan och bildat en tagg som skär i kinden. Många som har denna smärta skulle nog hålla med om att dåliga tänder inte är ett problem i jämförelse. Självklart är det ett stort problem. Men inget är värt smärtan. Självklart är det också samma sida som har dåliga tänder.
Vi hoppas att botoxen är nära. Planen tills dess är att droga mig själv och sedan själv fila ner tanden som är vass. Det här låter säkert vansinnigt, men det är såhär att vara svårt sjuk. En måste alltid prioritera. Som tur är brukar vi ofta hitta kreativa lösningar på saker 😆
Glöm inte är kolla in min insta. Jag är rätt nöjd med hur mycket jag faktiskt publicerat där.

Kom med kritik tack!

Jag har kollat många Instagramprofiler den senaste tiden. Jag är ju helt ny på att använda insta mycket. Något jag märkt som skiljer mig från många andra med svår ME är att jag inte lägger ut så mycket bilder på när jag är dålig. Jag gillar att ”ser” frisk ut. Jag tar det som en komplimang när folk säger ”du ser så frisk ut”. Jag vet och förstår att många andra med ME inte gillar att höra att de ser friska ut för att det låter som att en inte är sjuk. Men alla i min närhet är väl medveten om hur sjuk jag är. Så jag kan lika gärna visa min piggare sida. Om jag visar när jag är som sämst skulle ni bli ledsna. Och det vill jag inte. Men jag vill samtidigt inte dölja hur verkligheten ser ut. Svår balans. Vad tycker ni?
Kom gärna med kritik, det gillar jag.

Nu till en liten uppdatering om min endo:
Varning för ”kvinno-problem” känsliga män sluta läsa nu.
Faan va jag älskar 1177. Jag har inte tagit min klimakteriespruta på två månader. Fick rådet att sluta med östrogen samtidigt. Gick bra till en början. Men min kropp kickar inte igång och jag har hysteriska vallningar minst en gång i timmen. Svettas som ett träningspass. Inte så bra för mitt allmäntillstånd.
Så en gullig tant på 1177 ringde gynjouren och jag fick ta östrogen i en vecka. När jag ringde bad jag en tyst bön om att det skulle vara en kvinna 60 plus som svarade på 1177. Blev så lycklig när mina böner besannades. Hon förstod precis problemet. Så skönt att få kylas ner lite 😂

Nya sidor hos mig själv

Jag analyserar ofta mitt eget beteende för jag tycker det är roligt. Nu har jag upptäckt en ny sida hos mig själv.

En grej jag gör är att jag alltid vill se till att människor gör det de mår bra av. Detta gör att om mina vänner är minsta nedstämda så ska jag hitta på lösningar och aktiviteter och scheman osv. Insåg nu att det kanske inte är så jävla roligt alltid. Jag behöver bli en bättre lyssnare. En lyssnare som säger ”jaså har du så tråkigt på dagarna” istället för ”här har jag gjort en lista på aktiviteter i ditt område”, en som säger ”stackars dig som får vara vaken hela nätterna med skrikande barn” istället för ”har du provat att låta barnet sova si och så och äta sig och så”.

Jag fattar att det är bra med goda råd ibland. Men jag måste nog tagga ner lite!
Jag blev såhär sedan jag blev sjuk. Jag tror att det beror på att jag gör såhär själv mot mig själv hela tiden. Jag är min egna förskollärare som ska komma med nya aktiviteter och idéer varje dag. Den sidan älskar jag hos mig själv. Jag har aldrig tråkigt.

Tips på konst och pyssel en kan utöva trots svårt sjuk.

Som jag sagt tidigare så vill jag att bloggen ska handla om saker som gör livet lättare när en är sjuk. Och nu är jag igång äntligen. Min insta är nu öppen så alla kan kolla. Jag testar det här nu och se om det är för mig. Målet är att jag ska ha flera inlägg i veckan. Så får jag se sedan om jag orkar. Jag kommer ha bloggen samtidigt.
Det mesta pyssel jag gör går att göra liggande. Ställ gärna frågor.

Jag har förstått att bloggen är mer uppskattad än jag trott. Det känns också fint att visa vad jag kan göra istället för vad jag inte kan göra.

https://www.google.com/url?sa=t&source=web&rct=j&url=https://www.instagram.com/shtafmicher/&ved=2ahUKEwiBuPD5rPHjAhXGlIsKHd0qBN0QjjgwAHoECAMQAQ&usg=AOvVaw1iI23Fmypm3sGFcS4JHgXy

Ida surtant kan ändra uppfattning.

Idag kom jag till en stor insikt som lärare och vuxen. Jag har ju alltid gnällt på folk som låter sina barn rasta sig själva. Jag måste alltid stå på balkongen och gömma mig bakom blommlådan och spionera. Men nu när jag observerat det länge har jag kommit fram till att det också finns fördelar med det.
Självklart är det livsfarligt att leka vid bilväg utan vuxen ens i närheten. Men de som alltid haft det så är jävligt duktiga ungar. De leker i åldrarna 2-6 här på gården. De stora barnen öppnar dörrar och ställer upp dörren till de mindre. De tröstar, löser konflikter och bråkar mindre än när föräldrar är med. Detta är ingen vetenskaplig studie. Men jag hade gärna gjort en. Jag gillar att hitta fördelar med att växa upp under lite fattigare förhållande och med familjer som inte funkar optimalt.
Själv kommer jag ju inte låta barn som är hos oss få gå här på östra Ersboda själva tills de är typ 15. Min pappa från landet fyller snart 60 och han får fortfarande inte gå ut ensam på kvällstid här. 😂

Mer info om endometrios och kemiskt klimakterie och vad som händer framöver.

Nu har jag officiellt tagit paus i klimakteriet. Pratade med min gynekolog i onsdags. Hon är specialist på endometrios och hon säger allt hon tänker rakt ut. Många ogillar det men jag älskar uppriktiga personer. Jag var väldigt tydlig med att jag gör det här för själen. För att orka med ME. Jag vet att jag kommer må dålig utan sprutorna. Men jag kommer vara mig själv. Hon gjorde en plan för medicinering framöver utan sprutorna. Det gillar jag också. Att hon inte låtsas som att det har försvunnit nu. Hon säger att rent teoretiskt ska en kunna bli frisk av sprutorna. Men hon sa att i praktiken så blir alla dåliga igen förr eller senare.
Jag vill vara tydlig med att kemiskt klimakterie är en väldigt bra sak att ta till när en testat allt annat. Den svälter endometriosen. Nu kommer endometriosen få mina vanligt hormoner mer och mer och då kommer den också växa. Så jag kommer som mest sannolikt att köra flera kurer. Men då ska jag hålla dem vid sex månader. Inte längre. De första sex månaderna var helt okej faktiskt. Det är när jag börjat närma mig ett år med sprutorna som jag börjat må dåligt. Dessutom får jag betydligt mer värk av sprutorna. Det är en vanlig biverkan, men en ganska besvärlig biverkan om en redan har smärta i muskler och leder.
För en del med endometrios är det svårt att känna skillnad på mensvärk och bajsnödighet. Antar att det beror på sammanväxtningar som gör att de sitter ihop lite. Iallafall hade jag helt glömt bort detta under behandlingen. Inatt satt jag på toa länge tills jag insåg att det bara var mina reproduktionsorgan som vaknade till liv. Trodde inte det skulle gå såhär fort. Trodde sprutan skulle hålla nån vecka till. Men läkaren sa att en del får tillbaka allt för. Andra kan få vänta sex månader.

Åter till mitt favoritämne. Mitt underliv. Hur gick det med klimakteriet egentligen?

Jag kom på nu att jag glömt berätta hur min hormonbehandling med klimakteriet verkligen gick.
Första månaderna var jag i paradiset. Medicinen tog på psyket men jag var upptagen med att vara glad för att jag inte hade besvär. Men sedan för några månader sedan överlistade kroppen medicinen och jag började blöda. Jag fick träffa en bra läkare som var tydlig och lite barsk. Som jag vill ha läkare. Hon ökade på medicinen men sa att jag skulle vara återhållsam med östrogen. Jag slutade blöda men ville knappt existera. Östrogenet jag tar räcker inte och jag får enorma vallningar. Tar jag mer kommer endometriosen få näring av östrogenet. Först efter höjningen förstod jag hur stark denna medicin är. Den påverkar hela kroppen och psyket. Det är inte samma som klimakteriet. Förändringen som ska ske under flera år sker på någon månad. Kroppen vet inte hur gammal den är. Läste om en tjej som var 20 och blev gråhårig under sin behandling. Självklart försvann det när hon slutade med medicinen. Behandlingen är på sex månader egentligen. Och de första sex månaderna funkade fint. Men mina läkare tyckte att jag skulle prova att ha såhär konstant. Nu har jag testat det och säger nej. Jag säger ja till medicinen som kur, men jag fungerar inte på den i längden. Jag kommer att avsluta behandlingen nästa vecka.
Jag vet att jag kommer bli sjuk i min endometriosdiagnos. Det är oundvikligt. Men jag hoppas det tar ett tag innan jag blir så dålig att jag inte pallar att kissa och bajsa. När det händer testar jag en kur igen.
Jag kommer inte vara utan medicin helt. Jag kommer ha kvar min spiral och säkert ta nått mer också. Helt hormonfri kan jag tyvärr inte vara längre för jag blöder varje dag helt utan nån behandling.
Jag ska prata med läkare till veckan. Hon kommer kanske föreslå operation igen men det går inte nu. Det är en stor bukoperation i både tarmar och livmoder. Och om det ska vara nån mening måste de ta bort alla härdar och det tror inte jag att de kan här. Vi har inte många endometriosläkare kvar här. Risken är att någon som jobbar med nått helt annat opererar mig utan att veta vad han ser. För det har hänt förut. Det togs inte bort något.
Jag kanske opererar mig ordentligt i framtiden men då ska jag veta att läkaren som gör det lyckats med andra.
Nu ska jag iaf bita ihop mot smärtan och samtidigt njuta av att vara Ida och ha ordentligt med könshormoner och könshår faktiskt, för det ramlade bort av sprutorna, praktisk men underligt.