Jag är så trött på skönhet.
För varje år som går blir jag mer och mer trött på skönhet. En fördel med att aldrig lämna hemmet är att en kan vara ful hur mycket en vill. Nu har jag varit hemma så länge så jag har glömt bort att vara söt. Och oj vad det är najs. Men det som gör mig lite ledsen är hur viktigt skönhet är för unga kvinnor.
Tanken om att vi är vackra oavsett om vi är tjocka eller smala är ju bra i sig. Men varför måste vi vara vackra? Kan vi inte bara vara fula och tjocka eller smala? Kan vi inte få vara lite defekta?
Jag märker på mig själv att jag undviker att visa bilder på mig själv när mitt öga hänger mycket. Inte för att jag är ful utan för att jag inte vill uppröra. Jag vill inte att folk ska se att min hjärna är trasig och att ett öga hänger mer eller mindre beroende på hur sjuk jag är. Därför gör jag istället roliga miner eller spärrar upp ögonen som Lili Brink. Vilket gör att jag blir ful på riktigt och då blir det ful men kul.
Vad menar jag med ful? Jo jag menar det som inte är klassiskt fint enligt nuvarande normer. En helt vanlig människa helt enkelt.
Det finns nån slags tourette-grej som dyker upp hos oss människor när en kvinna lägger ut en selfie, vi måste säga att hon är vacker, snygg och gullig. Jag gör det själv. Jag vill ju så gärna bekräfta att personen duger. Men det jag egentligen vill säga är ju ”hej du är asbra, fortsätt vara du”. Så jag tror att mitt nyårslöfte ska bli att inte bekräfta folks utseende utan bekräfta dem utifrån vad de gör, är eller hur de klär sig. För är det nått människor borde uppmärksamma så är det hur folk klär sig för det är KUL! Och hyfsat valfritt till skillnad från medfött utseende.

Jag tycker att det är dåligt att jag , mörkrets furste som älskar höst och regn har fått en kropp som vill ha sol och värme. Vad faan hände?! Det passar inte min stil alls. Här har jag väntat på höst sedan mars och nu när den äntligen är här så säger min kropp ”NEJ!”.
Det är ett ävel! Jag har ont typ överallt, konstant mens, svimmar och slår mig och gnäller och surar. Jag ska ju planera halloween och jul nu! Inte ligga och grina.
Men det är såhär med ME. Många av oss blir sämre då vädret blir sämre. Och har en som jag flera sjukdomar så leder en inflammation till fler och sedan går det runt. Den här sommaren var tuff för min kropp eftersom att jag bytte mediciner, var stressad och hade svårt att få tillräckligt med vätska. Och som bekant kommer eländet ofta efteråt.
Men jag tänker ta alla tillfällen jag får att titta ut genom fönstret och njuta av regn och fallande löv.

Jag beslutade mig för att vara hemma denna sommar och att alla skulle komma hit istället. Men det funkade inte riktigt i praktiken och nu är jag ensam hemma och har hemtjänst. Det är skönt att vara själv men också otroligt tråkigt att inte kunna vara med på semester med sin familj. Jag trodde att jag hade kommit över det, men det kommer en aldrig över.
Jag har valt att vara i min lägenhet året om för att kunna orka mer. För när jag reser blir jag så mycket dåligare. Men jag blir också lite utanför. Familjen ska ses och fira min pappa i förskott. Men om jag åker dit kommer jag bra ligga i en säng och höra hur de andra pratar för jag fixar inte flera röster samtidigt. Så det är bättre att vara hemma.
Till hösten kommer det bli väldigt mycket umgåsande för mig. Men det är något speciellt med sommar, på sommaren ska en inte sitta ensam i en lägenhet. Men nu gör jag det i alla fall. Och jag klarar mig fint. Men jag hade velat vara så pass pigg att jag orkade vara med. Det önskar jag mig till nästa sommar.
Nu när jag gnällt färdigt tänkte jag berätta att jag framöver tänkte dela med mig av mina tips som underlättar vid ME. Så det är förhoppningsvis vad bloggen ska innehålla ett tag framöver.

Med risk för att upprepa mig MEN!

Jag läser väldigt sällan biografier eftersom att jag oftast inte vill veta mer om personen bakom konsten. Men jag har gjort undantag för genier som Leila K, hinsehäxan, Patty Smith, Hilma af Klint och Moby. Denna vecka gjorde jag ett till undantag och läste boken Freak som handlar om Freddie Wadling. Den är inte skriven av honom utan en journalist. Självklart var det spännande att läsa om Freddies liv och allt han gjort men jag saknar hans syn på saken. Författaren letade efter någon slags objektiv sanning mer än Freddies sanning. Påminner väldigt mycket om Leila K s bok. Sida upp och sida ner med hur extremt struliga och dåligt fungerande människor de är.

Författaren försöker hitta nån slags sanning bakom Freddies barndom. Enligt Freddie hade han lite leksaker men enligt hans kusin hade han massor av leksaker. Detta kom upp flera gånger i bokem. För mig som läsare är det helt ointressant vad andra tycker, jag vill ju veta geniets sanning. Jag skiter också i om människor som skapat ett soundtrack till mitt liv var struliga med pengar och kom i konflikter med folk. Alla bra konstnärer är missanpassade på ett eller annat vis. Det har alltid varit min tröst sedan jag var barn, även om delar av mitt liv anses vara tragiskt enligt andra så är det ett bränsle för mig. För varje ny motgång blir jag mer kreativ. Det vore konstigt om vår tids bästa musiker var välfungerande och glada.

Jag hade velat höra mer om Freddies egna tankar och åsikter kring musik, skräck, svart magi och religion. Det hade varit så mycket mer spännande än att läsa om hur lat folk uppfattade honom.
Så till alla genier där ute vill jag säga: skriv era egna biografier och skit i vad folk tycker.
I både Leila K och Freddies biografier klagar författarna på hur extremt jobbigt det var att göra boken eftersom att personerna var så svåra att jobba med. Buhu, ingen har tvingat er att skriva. Vem som helst kan räkna ut med röven att det kan vara svårt att samarbeta med missbrukare.

Jag är ambivalent till dokumentären om Solvik. Jag tycker det är tråkigt att jag sett att många blivit emot waldorf efter dokumentären. Det som beskrivs i dokumentären är ju ett extremt fall och det är inte typisk waldorfpedagogik som undervisats. Jag anser att det finns både bra och dåliga saker med waldorf. Precis som kommunal skola.
För mig var det en stor räddning att börja på waldorf. Jag lärde mig mycket. Bara det att jag kan måla och rita är ovärderligt för mig nu när jag är sjuk. Min måldningsfröken på kommunal skola drog ur mig allt intresse för konst men waldorf uppmuntrade mig. Jag är också glad att jag blivit så allmänbildad. Jag lärde mig mycket teoretisk kunskap som mina jämnåriga på vanlig skola inte lärde sig. Jag är också mer självgående eftersom att jag är van att själv göra mina böcker och på så vis ta till mig kunskap. Jag funkar bra på universitetet tack vare det.
Men det absolut viktigaste var att jag som person fick vara mig själv fullt ut. Det fick jag inte på kommunal skola där blev jag tillsagd av rektorn att vara mer normal. På waldorf behövde jag inte vara normal.

När jag gick min lärarutbildning trodde jag att jag ville bli waldorfpedagog. Jag fick jobb på sommaren på waldorf med löfte om att få fortsätta om det funkade bra. Jag trivdes inte. Det var inte som min skolgång alls. Pedagogiken för små barn är väldigt annorlunda och det där kategoriserandet av människor som fanns i dokumentären fick jag också själv uppleva från en pedagog. Självklart gjorde de flesta inte så men det var illa nog att jag hade kollegor som gjorde det.
Jag kände också att utomhusmiljön inte var trygg på alla filialer. Det var för lätt att göra illa sig och det gav mig enormt stress. Jag jobbade själv en eftermiddag och skulle hjälpa en på toa när ett annat barn är utomhus och lyfter upp en tegelsten och kastar ovanför huvudet. Det gick bra för jag hann se eftersom att barnet ropade på mig och ville visa när hen kastade stenen. Hade jag inte stoppar hade den åkt i huvudet på barnet. Jag var inte van vid att det finns farliga saker på gården. Jag trodde det var som på de flesta förskolor att gården är anpassad för barn. Det här är tio år sedan nu och som jag förstått det är det inte längre så på den avdelningen. Men jag känner ändå att jag funkade bättre som elev på waldorf och sämre som lärare.

Jag vill vara den bästa tänkbara lärare för alla jag jobbar med. Och jag är inte lika bra waldorflärare som jag är som vanlig lärare. Jag ifrågasätter för mycket. Jag kan inte ta till mig av Steiners färglära för jag ser färger och energier på ett annat vis och jag anser att det är individuellt hur vi tolkar färger och allt annat som ingår i andlighet.
Eftersom är jag själv är medium och sierska och bra på att läsa av energier så kan jag inte köpa någon annans bild av det. Jag skulle aldrig heller säga att mina syner är det som är det riktiga. Den värld vi inte ser är mycket mycket större än vad Steiner såg. Jag tror inte att barn kan bemötas utifrån tidigare liv som de tar upp i dokumentären. Barn behöver inte skada sig för att utvecklas. Det är mer komplicerat än så. Barn behöver positiv förstärkning i allt och noll negativ förstärkning. Barn behöver lära sig att tänka själva och inte göra som fröken eller en gammal filosof gör.
Barn som har det jobbigt hemma behöver inte misshandla andra barn. De behöver kärlek och någon som ser och kallar på hjälp från tex socialtjänst. En del barn behöver göra mycket kreativa saker och andra behöver tänka mer. Vi är olika. En del mår bra av waldorf och en del gör det inte.
Men viktigast av allt. De utvalda barnen handlar om en specifik skola för 20-30 år sedan. Den handlar inte om waldorf och speciellt inte waldorf idag.
Universum eller Gud eller vad du nu vill kalla det styr vår andliga utveckling. Vi behöver inte vara rädda att barn i vanlig skola förlorar sin själ för det är omöjligt. Vi människor kan inte styra över sådant.

Jag har inte glömt er. Jag har bara så mycket annat roligt för mig.
Denna vår har jag utvecklat min djurkommunikation på distans. Och det fungerar nästan bättre än live för jag fokusserar bättre när jag inte har ett vansinnigt gulligt djur framför mig. Många säger att arbete med djur tar mindre energi än att arbeta som medium och sierska med människor. Det stämmer inte alls för mig. Men det beror nog på att jag har så mycket mer empati för djur. Människors problem lämnar jag efter att jag är klar. Men ett djur som är olyckligt är svårt att sluta tänka på. Dock är det viktigt att det blir gjort eftersom att jag kan informera ägaren om vad djuret behöver. Oftast är det sällskap och kärlek. Det andra som är tufft är att djur visar mig var de har ont genom att jag känner det i min kropp. Det har varit olika sjukdomar och skador. Det lustigaste var en häst som hade nervvärk i hoven och när någon kratsar känns det som el som går från hoven upp i benet. Jag sa till min man ”usch va hemskt det är att bli kratsad i en ond hov” 😂.
Det är precis som när en ande ska visa hur hen dött och det är hjärtinfarkt, nej tack till den känslan alltså. Även om djur och andar är det mest spännande så är det något jag bara kan göra ibland. Det är ioförsig inte så ofta jag orkar ta emot klienter heller men jag tar oftast mest kortare frågor. Men i framtiden när hälsan är bättre så kommer det bli mer.
Annars trivs jag med livet. Mina sjukdomar pågår som vanligt men jag är upptagen med att tänka på annat. Skulle det vara så att jag är sängliggande resten av livet så vet jag att jag ändå kommer ha ett bra liv. Sedan jag utvecklade min medialitet har mina största rädslor försvunnit och jag känner mig väldigt levande. Jag vet ju att det bara är min kropp som är sjuk, och jag kommer leva för evigt även när kroppen säger upp sig så jag känner inte samma stress att komma ut och göra massor av saker. Jag har tid.
Det är det bästa med att vara medium. Att en får bevis att livet inte tar slut. Jag kan umgås med mina döda släktingar varje dag. För de som tvivlar kan jag berätta att jag har flera medium-vänner som utan någon vetskap om mina ande-vänner också träffat dem och beskrivit dem mitt i prick. Och de beter sig precis som när de levde. Livet fortsätter även utan våra kroppar. Är inte det helt fantastiskt så säg!

Nu ska jag berätta om mitt spännande år när jag återupptäckte mig själv. Inlägget kommer inte handla om mina sjukdomar utan min inre resa.

Jag har alltid varit väldigt medial och öppen. När jag var barn trodde jag att det var normalt. Jag hade kompisar som ingen annan kunde se. Jag kunde höra och känna andra människors känslor och tankar. Det var egentligen inget konstigt tills jag började förstå att andra såg det som konstigt. Barn blir matade med att spöken är farliga och läskiga och för någon vars närmaste vänner är spöken blir det otroligt förvirrande och jag blev plötsligt rädd för massor av saker. Men jag hade ändå mina vänner i huset. En tant och en pojke tror jag det är. Iaf ett barn. Och en gubbe som gick runt väldigt mycket och vaktade huset. De tre var jag inte rädd för, de var mer som en tröst. Speciellt tanten.

I vanliga livet med människor var det ganska mycket som blev förvirrande med åren. Tex att människor tänker en sak och säger en annan och då ska vi tolka vad de säger och inte vad de tänker eller känner. För mig har tänka och säga alltid varit samma sak. Jag säger vad jag tänker.
Om jag såg den vackraste människa jag sett så gick jag fram och sa det. ”hej eeee du är den vackraste människa jag sett, hej då”. Men då förväntade sig många att jag ville mer, att jag flirtande. Men jag ville bara meddela så personen skulle veta om det.

Kortfattat kan man säga att min uppväxt var enormt krånglig för jag förstod inte de sociala koderna och så småningom blev jag deprimerad och behövde hjälp. Jag minns en gång att min mamma sa till en psykolog att det blir extra jobbigt för Ida att vara social eftersom att hon kan känna allas känslor. Han svarade omedelbart att det var inbillning och att jag bara hade extremt livlig fantasi.
Min familj har aldrig försökt få mig att vara nått jag inte är. Men har man ett barn som är djupt deprimerad behövs det hjälp. Jag fick hjälp och så småningom mådde jag bättre. Jag fick diagnos aspergers syndrom och OCD. Jag började skärma av allt osynligt och bestämde mig för att bara lyssna på folks ord för då blir det lättare.
Jag har i ungefär 13 år förnekat att det finns annat än det vi alla ser och det som går att bevisa med forskning. Jag har förnekat de första 20 åren av mitt liv. Jag har också betett mig kränkande mot personer som haft en annan åsikt. Allt för att skydda mig själv. Har du blivit utsatt för detta av mig ber jag så mycket om ursäkt.

Förändringen kom när jag varit svårt sjuk i ME i flera år. Jag hamnade i för mycket negativa tankar, jag blev min sjukdom och fokussetade inte på något annat. Jag bestämde mig för att fokussera på min själ och på det i mig som är friskt. Och började se vad jag kan göra istället för vad jag inte kan göra. Och viktigaste av allt, jag började meditera. Och då öppnade jag upp min stängda dörr och allt vällde ut kan man säga. Mina ”förmågor” som jag stängt av kom tillbaka en efter en.

Det blev mycket att processa och jag sökte upp personer med liknande erfarenheter för att få hjälp. Jag gick några online-kurser i medialitet men det mesta var saker jag redan kunde.
Så blev det tid för att sätta igång och öva praktiskt. Jag skulle börja ta emot test-klienter online Det handlade mest om att testa mig själv. Att upptäcka vad jag kan och inte kan.
Det jag lärt mig i kurserna var att det som skilljer bluffare från riktiga medier är att vi kan bevisa att vi är på riktigt. Så när mina test-klienter kom med frågor började jag med att berätta lite saker om deras liv, alltså saker jag omöjligt kunnat veta sedan innan. Alla klienter var människor jag aldrig träffat eller hört talas om, jag hade kontakt med dem via chat. De ställde en fråga och jag svarade. Ganska snart upptäckte jag att det mesta stämde. Det som var svårt var att tolka de bilder och den information jag fick och översätta dem till ett vettigt språk. Men när jag övar på det så visade det sig svart på vitt att jag visste detaljerade saker om andra människors liv som ingen berättat för mig. Jag blev helt schockad. Jag hade aldrig testat medvetet på det här viset förut. Flera klienter sa ”hur gör du? Hur kan du få reda på allt detta” och ja svarade ”absolut ingen aning”.

Det som är mest fantastiskt är att jag hjälper människor. Jag får svar uppifrån. Jag kan hjälpa människor med hur de ska hantera olika händelser för att gå vidare och jag kan ibland se den närmaste framtiden. Jag kan inte spå i framtiden. Framtiden förändras och är inget förutbestämt. Men jag kan se vad som är på väg att hända och vad som hänt tidigare. Om klienten kommer träffa en partner, få ett nytt jobb, flytta etc. Jag ser allt som en film i huvudet och kan berätta vad och hur det ska hända. Och sedan hör klienterna av sig när det hänt för att bekräfta att det stämde.

Det jag föredrar att jobba med är personlig utveckling och att hjälpa andra att hantera rädslor och olika känslomässiga låsningar. Ofta har vi varit med om saker som barn och sedan har det fastnat i oss och skapat dålig självkänsla, ångest och stress utan att vi vet vad det är. Men jag kan se de händelserna och reda ut varför det blivit som det blivit och hur personen kan komma ur det. Och det är en bra grej att kunna. Det är vad jag vill jobba med mer nu framöver

Ni mina vänner behöver aldrig vara rädda att jag ska sia er eller läsa av er för jag gör aldrig det utan personens tillåtelse. Jag kollar heller inte upp personer som min klient har relation till utan allt är utifrån den personen jag har tillåtelse att kolla.
Jag ger inte heller budskap om sjukdom, död eller graviditet.
Genom att jag började jobba såhär så har jag också lärt mig att stänga och och sätta på mitt siande. Så när jag inte siar läser jag inte av personer. Det gör att jag inte blir trött och tar på mig andra människors problem som när jag var barn.
Jag tar inte andekontakt just nu för det tar för mycket fysisk energi av mig. Men det händer då och då att andra tar kontakt med mig som en kanal för att jag ska föra det vidare till deras anhörig, min klient.
Jag har full förståelse för om ni tycker att detta låter helt galet och ni får tycka att jag är helt knäpp. Det går så bra så Det skulle jag nog också tycka om jag inte gjort detta hundratals gånger och alltid fått svar som stämmer. Hade ni upplevt det jag upplevt hade ni aldrig funderat. Så testa själva!
Vi människor är som myror i universum, vi vet så lite och därför kan jag inte heller förklara varför detta fungerar. Men så länge jag kan hjälpa andra gör jag gärna det.
Jag har väldigt begränsad ork som ni vet och detta är något jag kommer göra då och då när jag har energi. Det som är så himla bra är att jag kan göra det liggande i sängen. Så det tar inte så mycket fysisk energi

Jag får många förfrågningar och har därför bestämt att 2021 kommer jag att ta betalt för min tjänster och alla pengar kommer gå till open medicine fondation. Alltså ME-forskning. För att bli frisk är det enda jag behöver pengar till just nu.
Att inte ta betalt är svårt då min inkorg blir proppfull av frågor som egentligen inte är så viktiga för en del att få reda på, men det är ju gratis så de fortsätter fråga. Jag vill att de som får av mig också ska ge tillbaka till mig och mina ME-syskon. Dessutom vill jag inte konkurrera med andra som har detta som sitt levebröd.
Jag annonserar i olika andliga forum eller på min FB-sida när jag kan ta emot klienter. Var vänlig och respektera detta. Jag skriver det här för att berätta om mitt liv. Inte för att få mer klienter.

I framtiden när jag mår bättre fysiskt kommer jag kunna ta emot ännu fler och erbjuda fler mediala tjänster.

Nu blev det här ett långt inlägg och ändå har jag inte sagt en promille av allt jag ville berätta.

Vill ni höra mer om detta? Vad vill ni veta? Ställ frågor så svarar jag 😍

Jag har inte varit lika aktiv i bloggandet senaste året. I början var det så viktigt för mig att beskriva hur sjuk jag var så alla skulle förstå. Vilket jag fortfarande tycker är viktigt. Det är viktigt att denna sjukdom uppmärsammas. Samtidigt så var jag tvungen att sluta fokussera på allt jag inte kan. För jag orkade inte mer negativt omkring mig.
Jag kan inte göra mer än det jag gör för att bli frisk. Men jag kan inte ha mitt fokus på min kropp hela tiden för alltid är det något. Min kropp mår aldrig bra, jag är aldrig utvilad. Så om jag vaknar varje morgon och känner efter hur min kropp mår och ägnar dagen att bekymrar mig över det så blir jag en jävligt olycklig människa.

Jag är så mycket mer än mina sjukdomar. Jag har alltid haft en stark inre glöd, livlig fantasi och mycket kreativitet. Och där vill jag lägga mitt fokus i stället. Ens själ blir ju också väldigt förändrad av att vara fysiskt sjuk. Det finns så otroligt många saker att vara rädd för hela tiden.
Jag började meditera varje dag och jag utbildar mig själv i saker som jag mår bra av. För jag kan fortfarande läsa och se videor vilket jag är sjukt tacksam över.
Jag lyssnar fortfarande på min kropp och vilar och vilar men jag har ändrat synen på livet lite vilket känns fett nice.
Vill påpeka att det här inte är samma som de som påstår att du kan bli fysiskt frisk genom positivt tänkande. Min kropp har varit sjuk på olika vis sedan jag var barn. Jag har troligen haft ME sedan jag var ca sex år. Och sedan efter många år av iggnorerande så fick jag svår ME.

Minns att jag träffade en läkare när jag var 14 som inte kunde fatta hur en person som verkade helt frisk hade över 40 grader i feber flera gånger i månaden. Men med erfarenheten jag har nu fattar jag mycket väl vad det var. Det gick i skov. Jag har aldrig kunnat få de betyg jag förtjänade i skolan för jag var hemma sjuk så ofta. Jag trodde själv det var psykosomatiskt. Men nu vet jag bättre. Jag hade väldigt lindring ME och till slut efter nästan 25 år som sjuk orkade inte kroppen mer.
Jag har bestämt mig för att leva ett bra liv även om jag är sängliggande nästan hela tiden. Jag är helt säker på att det går. Jag kan inte få det jag drömt om men jag kan skapa nya drömmar som passar mitt liv.
Jag vet att alla inte kan tänka såhär. Och det är helt okej. Gör det som funkar för dig. Jag kan inte säga att den här inställningen skulle fungera om jag låg fast i en säng med slangar för att äta, andas och kissa. Men det funkar nu. Jag kan fortfarande ta mig på toa själv och äta mat, titta ut genom fönstret, rita, brodera, skriva några rader då och då, läsa och se lite film även om jag inte hänger med alltid. Och det är helt underbart tycker jag. Jag kan vara i mina inre världar. Där kan jag dansa och gå i skogen och göra vad jag vill. Det som framförallt gör skillnad är alla ni som jag skriver med både i forum och på chatt. ❤️

Ni vet när en bekant skrivit en bok och en känner att en vill köpa boken mest som stöd och det spelar inte så stor roll om boken är bra för det viktiga är att stötta en kämpande författare?! Den känslan. Men när du läser boken glömmer du bort att du vet vem som skrivit boken för du är helt fast i en magisk historia. Där är jag nu.
Cecilia Elhem har skrivit en roman med en ME-sjuk som huvudperson och hjältinna. När jag läser glömmer jag bort att det är en fiktiv historia och vid ett tillfälle tänker jag leta efter huvudpersonen på Facebook.

Boken vapenlös handlar om en ME-sjuk kvinna vars bästa vän är försvunnen och trots att huvudpersonen är svårt sjuk ger hon inte upp om att hitta sin vän.
Det jag älskar mest med boken är systerskapet, hur alla kvinnor hjälper varandra utan att vilja ha något tillbaka. Jag älskar också hur väl den beskriver livet som svårt ME-sjuk.
Den här boken finns att köpa just nu, om det blir vinst på boken går pengarna till ME-forskning. Du kan köpa den och fler av Cecilias böcker direkt på. https://www.ekhemmanet.se/
Boken finns också att beställa från bland annat Bokus. Passa på innan den tar slut!

Ser att Expressen de senaste dagarna skrivit om att det går att bli frisk från ME. Det låter väldigt enkelt. Det är en behandlingsmetod som heter lightning process.

Jag har kollar upp denna metod lite. Du går alltså en intensiv kurs i 3-4 dagar. På kursen lär du dig massor om avslappning och mindfulness samt har samtal. Som jag förstått detta så menar skaparna att ME inte är den sjukdom som WHO och värdens alla ME forskare säger. Utan istället är det en slags fysisk stress i kroppen som gör att symtomen uppstår. Absolut inget psykiskt. Fast konstigt nog så försvinner kroppens stress på redan första dagen av kursen och folk blir helt friska. Eller?
Med tro kan du flytta berg eller vad det heter… Men tyvärr inte bota en inflammerad hjärna. Många upplever sig friska från början och när adrenalinpåslaget gått ur blir de sämre än någonsin. Det är inte svårt att förstå. Människor som inte lämnat hemmet på år går en kurs på flera heldagar. Det klarar inte våra kroppar.
Denna metod har inte visat positiva effekter i testning och alla patientföreningar världen över verkar överens om att detta är direkt farligt för ME-sjuka.
Åter igen någon som försöker tjäna pengar på annans olycka.
Jag håller själv på med både mindfulness, avslappning och samtal vid behov och ork. Det är toppen. Det hjälper en att orka med ME, men det botar inte den fysiska sjukdomen alls.