Jag är så trött på skönhet.
För varje år som går blir jag mer och mer trött på skönhet. En fördel med att aldrig lämna hemmet är att en kan vara ful hur mycket en vill. Nu har jag varit hemma så länge så jag har glömt bort att vara söt. Och oj vad det är najs. Men det som gör mig lite ledsen är hur viktigt skönhet är för unga kvinnor.
Tanken om att vi är vackra oavsett om vi är tjocka eller smala är ju bra i sig. Men varför måste vi vara vackra? Kan vi inte bara vara fula och tjocka eller smala? Kan vi inte få vara lite defekta?
Jag märker på mig själv att jag undviker att visa bilder på mig själv när mitt öga hänger mycket. Inte för att jag är ful utan för att jag inte vill uppröra. Jag vill inte att folk ska se att min hjärna är trasig och att ett öga hänger mer eller mindre beroende på hur sjuk jag är. Därför gör jag istället roliga miner eller spärrar upp ögonen som Lili Brink. Vilket gör att jag blir ful på riktigt och då blir det ful men kul.
Vad menar jag med ful? Jo jag menar det som inte är klassiskt fint enligt nuvarande normer. En helt vanlig människa helt enkelt.
Det finns nån slags tourette-grej som dyker upp hos oss människor när en kvinna lägger ut en selfie, vi måste säga att hon är vacker, snygg och gullig. Jag gör det själv. Jag vill ju så gärna bekräfta att personen duger. Men det jag egentligen vill säga är ju ”hej du är asbra, fortsätt vara du”. Så jag tror att mitt nyårslöfte ska bli att inte bekräfta folks utseende utan bekräfta dem utifrån vad de gör, är eller hur de klär sig. För är det nått människor borde uppmärksamma så är det hur folk klär sig för det är KUL! Och hyfsat valfritt till skillnad från medfött utseende.