Nu har det gått en vecka sedan jag fick reda på att Jon dött. Dvs en vecka sedan mitt hjärta och själ gick i tusen bitar. Det har varit fruktansvärt. Förra fredagen när jag läste Jons familjs meddelande om hans bortgång så skrek jag rakt ut och vågade inte läsa hela så jag kastade telefonen på Lasse för att han skulle läsa vad som hänt och förhoppningsvis säga att det var fake news. Det hände inte. Lasse såg ledsen ut. Jag började fulgrina på ett jävla sätt. Sedan lyssnade jag på e-type i två timmar för Jon brukade säga att jag underskattat e-type. Jag kunde ju ha valt nån trevligare musik som vi båda gillade men det gjorde jag inte, eller jo jag lyssnade lite på East 17 som vi också tyckte hade nått i 90-tals sammanhang. Efter det gick jag in i fasen som jag kallar ”helt jävla dum i huvudet”. Jag förlorade liksom normala förmågor och kunde inte tänka överhuvudtaget. Det tog evigheter att lista ut att jag kan byta och  tvätta trosorna med mensfläckar, jag behöver inte gå med prickig röv i resten av livet.  Och jag hade känslan av att det var en dröm och jag skulle vakna och skriva till Jon om vilket helt sinnessjuk dröm jag drömt och vi skulle prata om hur min hjärna ens kunde komma på nått så dumt. 

Det här har jag ju pratat om tusen gånger här i bloggen men när jag blev sjuk försvann många vänner. Jon gjorde tvärtom, han visade verkligen att han fanns där. Alltså mängden pengar den människa gett till ME-forskning! 

Jag har alltid haft det lite svårt med vänner. Jag har några som alltid finns där men jag är nog svår att vara vän med. Jag kräver att mina vänner är raka och ärliga och ibland är jag inte anträffbar men sedan kommer jag tillbaka igen. Men det var aldrig svårt att vara vän med Jon för han förstod alltid exakt vad jag menade utan att jag behövde förklara så mycket. Och jag tror och hoppas att han kände samma. Också var vi ganska lika känslomässigt. Och det är svårt att hitta. Det är förmodligen omöjligt att hitta igen för jag är väldigt svårt känslomässigt om jag får säga det själv 😁. Eller jag är väldigt lättsam tills jag inte är det och då är jag låst och få personer kan öppna det låset. Och då funkar det inte att en som verkligen är in min vän försvinner. 

Jag har förlorat vänner förut. Men då har det varit logiskt, tex lång sjukdom. Det här är inte logiskt!  Det är så dumt!  Jag är så arg och besviken på vård för hur jävla svårt kan det vara att se att nån är döende! Avgå alla. 

För att inte döda någon eller grina hela tiden så bakar jag. Orkar jag verkligen baka? Nej det gör jag inte men allternativet är att jag stirrar in i vägg och det är inte bra. 

Det funkar också bra att prata med Hedda för hon vet inget och hon babblar på om traktor och katt som vanligt. Och samtidigt tänker jag på Jons Heddor. De har inte kvar världens bästa farbror. Det är orimligt tragiskt och fel. 

Oj va deppigt det här låter. Såg akut vård kanske ni tänker. Och det är vad jag också gjorde idag, inte för mitt psyke direkt utan för att det har blivit en vad Jon hade kallat psykosomatisk reaktion i en tand. Jag har inom loppet av tre dagar tappat tandköttet i en tand. Jag ser lika mycket av tandhals som själva tanden. Tanden vill helt enkelt inte bo kvar i den här deppiga kroppen. Tandsköterskan hade aldrig hört om nått liknande, jag var nyss till tandläkaren och då syntes det inte. Det är ju en process som ska ta år.  Men det tog bara några dagars sorg. Jag är hundra procent säker på att det är psykiskt. Jag tror att mitt svaga immunförsvar helt enkelt inte klarade att jag blev så sur. 

Det är en jobbig tid men jag vill att det ska vara en en jobbig tid. Det är inte meningen att man ska förlora nära vänner och allt är som vanligt. Livet blir skit ett tag. Sedan blir det bättre igen. Jag har andra vänner och jag har bra stöd. Jag kommer klara det här tippen toppen. Men just nu sitter jag på sorgens dropps som pørni säger.  Det här är en människa värd att sörja. Jag tror inte det finns så många såhär omtänksamma och snälla personer på jorden. Inte på riktigt iaf. Jon var alltid snäll och vänligt. Tusen gånger mer snäll än jag någonsin kan bli för jag är inte så snäll. Jag har andra kvalitéter. Hon lyckades också vara snäll utan att vara en mes. Han kunde sätta ner foten mot orättvisor nånting! Men det är ju också en slags snällhet. Jag brukade säga till honom att han var en av väldigt få snälla män i världen. 

Bilden är från en fest hos Fredrik år 2014. Innan jag blev sjuk.