Att ensam i ett rum och höra hur våra vänner (som vi träffar en gång om året) skrattar och pratar i köket och inte kunna vara med är typ den värsta känslan. Jag kunde vara med och äta jag borde vara tacksam. och det är jag till viss del men mest är jag bara ledsen för jag hatar den här sjukdomen. Och jag hatar att jag blir sämre på vissa delar. Just intryck i form av ljud och ljus är väldigt jobbigt just nu. Jag mår bäst ensam i ett mörkt rum.

Och jag är för trött för att se film och rita, men jag måste skriva. För här vill jag visa sanningen bakom ME.

Jag kommer aldrig att donnera organ, ägg eller blod för tanken på att någon skulle få ME av mig är den allra värsta. Jag har även valt att inte skaffa barn om jag blir piggare. Dels för att det kan orsaka försämring men mest för att jag vet flera familjer där flera har ME och även om det inte är bevisat att det är ärftligt så tycker jag att det är konstigt att jag har ME-kompisar som är från samma familj och jag vill inte ta risken. Jag vill att den här sjukdomen ska försvinna från planeten.

Samtidugt som jag är ledsen för att jag är så isolerad så är jag glad varje dag att jag inte är sämre. Tankarna går varje dag till ME-sjuka som ligger i blöja och sond-matas eller äter flytande föda. Det finns människor i Sverige som inte ens kan vända sig i sängen. Och för varje dag som det inte är jag är jag tacksam. För även när jag mår sämst klarar jag oftast att lyssna på ljudbok. Jag tänker också på alla er som får cancer till följd av ME, ni är alldeles för många!

Alla förtjänar att leva när de lever.