Jag har vetat hela våren att jag blir sämre. Min läkare har sagt fle a gånger att min mage inte orkar smälta mat för min kropp är för sjuk. Han sa för nån vecka sedan att min mage är för dålig för att det ska vara hållbart i längden. Jag börjar fatta att han har rätt. Det är inget fel på magen, men för varje ljud, rörelse eller intryck blir jag sämre och då finns det ingen energi kvar i kroppen. Allt är för trött. 

Att inte kunna vara hos mina föräldrar på landet i sommar har sänkt mig väldigt. Har aldrig varit en sommar när jag inte varit där. Men jag vet att det inte går. Jag klarar inte resan och jag klarar inte folk. Min make får typ trippa på tå här hemma för att jag inte ska bli sämre.
Jag har sagt det här många gånger men det tål att sägas igen, det är när en försämring sker jag blir psykiskt knäckt. Sedan går det över i vardag och jag anpassar mig.
Som tröst beställer jag pyttesmå byggsatser som jag kan bygga med liggande. Det finns inga bekymmer som inte går att lösa med nya pysselgrejer.