Med risk för att upprepa mig MEN!

Jag läser väldigt sällan biografier eftersom att jag oftast inte vill veta mer om personen bakom konsten. Men jag har gjort undantag för genier som Leila K, hinsehäxan, Patty Smith, Hilma af Klint och Moby. Denna vecka gjorde jag ett till undantag och läste boken Freak som handlar om Freddie Wadling. Den är inte skriven av honom utan en journalist. Självklart var det spännande att läsa om Freddies liv och allt han gjort men jag saknar hans syn på saken. Författaren letade efter någon slags objektiv sanning mer än Freddies sanning. Påminner väldigt mycket om Leila K s bok. Sida upp och sida ner med hur extremt struliga och dåligt fungerande människor de är.

Författaren försöker hitta nån slags sanning bakom Freddies barndom. Enligt Freddie hade han lite leksaker men enligt hans kusin hade han massor av leksaker. Detta kom upp flera gånger i bokem. För mig som läsare är det helt ointressant vad andra tycker, jag vill ju veta geniets sanning. Jag skiter också i om människor som skapat ett soundtrack till mitt liv var struliga med pengar och kom i konflikter med folk. Alla bra konstnärer är missanpassade på ett eller annat vis. Det har alltid varit min tröst sedan jag var barn, även om delar av mitt liv anses vara tragiskt enligt andra så är det ett bränsle för mig. För varje ny motgång blir jag mer kreativ. Det vore konstigt om vår tids bästa musiker var välfungerande och glada.

Jag hade velat höra mer om Freddies egna tankar och åsikter kring musik, skräck, svart magi och religion. Det hade varit så mycket mer spännande än att läsa om hur lat folk uppfattade honom.
Så till alla genier där ute vill jag säga: skriv era egna biografier och skit i vad folk tycker.
I både Leila K och Freddies biografier klagar författarna på hur extremt jobbigt det var att göra boken eftersom att personerna var så svåra att jobba med. Buhu, ingen har tvingat er att skriva. Vem som helst kan räkna ut med röven att det kan vara svårt att samarbeta med missbrukare.