Va roligt att det är så många som läser min blogg. Jag har funderat och funderat på om jag skulle lösenordsskydda bloggen för att slippa näthatare. Men då når jag inte ut till lika många. Jag ska istället lägga in filter som skyddar mot knäppskallar.

Tänkt att det finns så många galningar. Tänk att vissa människor på fullaste allvar går in på bloggar, tar reda på info om personen och bara öser ur sig hat. Snacka om low life. När personen kan gå ut i solen och njuta istället.

Jag har alltid varit en person med starka åsikter. Jag säger vad jag tycker ,men jag säger inte att du måste tycka så. Jag kan vara aggressiv i debatter men det har bara med debatten att göra. Jag har inget emot personer som tycker olika.

På ett vis kan jag förstå att en anonym person anklagat mig för att vara frisk egentligen. Jag har själv inte alltid varit så snäll mot alla sedan jag blev sjuk. Det är inget jag är stolt över men jag kan fräsa ifrån ibland när folk tror att livet är över för att de har ont i en tå. Det bottnar bara i avundsjuka, jag vill inte vara såhär sjuk. Jag vet att jag är en av de sjukaste i ME i Norrland och det vill jag inte vara. Min mamma fyller 60 år i helgen och jag kan inte vara med och fira för jag vet att jag håller på att krascha nu. Och sånt gör mig bitter. Jag säger inte att det är okej att skriva hatiska kommentarer om mig men jag anar att det grundar sig i att jag inte sett personen tillräckligt.

ME är en helvetessjukdom som jag inte önskar någon  självklart påverkar den mig psykiskt och gör att jag är sur ibland. Jag är inte perfekt och har aldrig hävdat det.

Det här är en av de få saker jag kan göra. Jag ligger i sängen och skriver på mobilen, här syns inte min sjukdom mer än min surhet.

Tack för att ni läser! Fortsätt med det!