​Just nu läser jag Kakans bok. Det är mycket som påminner mig om mitt eget liv. Hon pratar mycket om klass och hur det var att växa upp i en arbetarklass-familj. 

Jag växte upp i en arbetarklass-familj. Jag ville bli psykolog eller dagisfröken, jag hade inte förstått att ”dagisfröken” kan vara en person som gått barn och fritid på gymnasiet eller en person som läst flera år på universitet. (Nu leder inte längre barn och fritid till ett färdigt yrke som då).

På gymnasiet ville jag bli nånting stort. Efter gymnasiet fick jag lära mig att jag inte dög till nått annat än sex. Sedan fick jag fel på sköldkörteln och kände mig som världens sämsta person som inte kunde nått.

 Jag arbetstränade på en förskola och märkte snabbt skillnad i kunskap på barnskötarna och förskollärarna. Jag ville kunna allt om pedagogik och didaktik. 

På utbildningen fick vi från arbetarklass-hem räcka upp handen. Det var jag och några få till. Jag älskade universitetet och trivdes jättebra. På lärarutbildningen märkte jag inte att jag hade ”bytt klass”. Det märkte jag först på en sommarkurs där folk var upprörda över att vi inte hade akademisk kvart. Läraren log och sa ”det har vi inte på den här sidan dammen” och helvetet bröt lös. På vår sida dammen gick det alltså mest lärare och plus de som pluggade naturämnen. Det var otroligt viktigt för en del av studenterna att vi i naturvetarhuset var lika fina som de i samhällsvetarhuset. Jag var från en helt annan värld, jag har varit skyddad från akademiska kvarter. 

Summa sumarum så är jag ungefär lika världelös för samhället nu som förra gången jag var sjuk. Skillnaden är att jag är akademiker. Jag blir behandlad bättre av läkare om jag säger att jag är lärare, alltså säger jag det. Det är min erfarenhet av klass- skillnad.