Nu har jag läst klart Mobys bok. Jag försökte dra ut på det så länge som möjligt, nu är den slut. Jag vill bara ha mer! Jag hoppas han skriver lika många böcker som han gör skivor för ojojoj va han är bra på det. Han skulle kunna skriva om smutsiga golv och göra det intressant. Visst har han haft ett intressant liv,  men någon annan hade kunnat berätta det och det hade blivit en vanlig självbiografi.

 Det här är inte en helt vanlig självbiografi för han har skrivit den så makalöst bra. Alla känslor han berättar om går rakt in i hjärtat. Jag älskar hur brutalt ärlig han är, som att han vill att läsaren ska hata honom men vi älskar honom bara mer.  

Boken handlar till stor del om ravekulturen i början på 90-talet och hur den förändrades. 

Jag har alltid varit en raver, men det är faan inte lätt när en är född 1986! På mitt första disco 92 spelades samma musik som moby skriver om, vilket är roligt för jag blev helt besatt av dansmusik och mamma hjälpte mig att köpa blandskivor via en postårderkatalog. 

I början av 2000 var jag stor nog för riktiga rave, men det blev aldrig samma sak för då hade ravekulturen för länge sedan börjat handla mer om droger och mindre om musik. Planen bland mina vänner var väl att ändra det där. Men det var lite kämpigt eftersom att mina dj-kompisar också knarkade. 

Så himla fint att läsa om när moby gjorde ”feel so real” som släpptes 94 och samtidigt tänka på hur mycket jag älskade den låten och gick på disco iklädd blommig klänning med matchande leggings+ tubsockar och kände mig grymt cool. 

Mitt liv vore inte mitt liv utan moby. Jag hade aldrig överlevt nian om jag inte lyssnat på moby ”play” dygnet runt. 

Nu väntar jag med spänning på nästa bok.