Jag som absolut aldrig sett TV innan jag blev sjuk har börjat se en del på dagarna. Speciellt biggest loser har varit en favorit, så otroligt att se hur mycket styrka människor har.
Nu pågår biggest loser VIP, jag blev så glad när jag såg att Camilla Henemark skulle vara med. När jag vat barn ville jag vara henne, hon var den absolut coolaste tjej jag sett och jag har alltid försvarat henne genom åren.
Idag insåg jag att jag är rätt nöjd att vara jag. Om jag blir 50 år gammal kommer jag vara en 50-åring som klarar precis vad som helst. Jag är väldigt glad att jag inte åkt bananskal genom livet, jag reser mig upp och borstar av mig. Jag skulle nästan velat ge lite sjukdom åt Camilla Henrmark så hon inte måste krossas vid varje motgång. Men fick jag byta nu och bli Sveriges snyggaste tjej skulle jag ju göra det.
Det jag vill säga med inlägget är att det är inte bara synd om mig, jag blir djävligt stark av att leva och vara såhär svag. Många med ME tar livet av sig, några gör det just när de fått beskedet. Jag och alla mina ME-kämpar världen över gör det inte. Vi går rakt in i skiten, även om vi inte kommer ut friska så kommer vi åldras med så mycket kunskap.