Pappa vakar vid farfars säng nu inatt, i går natt var det min farbror som satt. Det är ungefär två månader sedan han fick diagnosen cancer. Jag visste att det skulle gå fort, men nu går det för fort. Vi växte upp med farmor och farfar. Vi var där efter skola och på lov, ibland sov vi över. Farfar byggde hästar åt hos, riktiga hästar i trä som vi kunde sadla och rida på. Hästarna stod i gamla ladugården på deras gård i offer. Jag minns ett jullov när jag och min kusin Elin var ute hos hästarna hela lovet. Det var som en dröm, egna hästar. Det var faktiskt alltid roligt hos farmor och farfar. Farmor hade en garderob med bara skor… Say no more… När jag var bara några år bodde de i Timrå, jag minns känslan när jag fick hälsa på. Jag kommer till och med ihåg att farfar körde min vagn på bakhjulen mellan OK och deras hus. När jag blev tonåring pratade jag med farmor om allt, hon var bäst i världen men sedan blev hon sjuk, jag tror hon blev sjuk ganska ung, hon var lite glömsk och förvirrad, men för några år sedan blev hon riktigt sjuk och kunde inte längre bo hemma. Farfar var utom sig av sorg men fick till slut ett nytt liv med sin förening och kompisen Bert. Istället för att bara sörja farmor började jag efter ett tag uppskatta farfar mer. Vi har haft fantastiska jular sedan jag blev sjuk, farfar har stannat i flera dagar och vi har sett film i pyjamas. Men nu är farfar väldigt sjuk. Och jag är här och kan inte ta mig dit.