Idag har jag tänkt på det här med Gnäll. Mest har jag tänkt på män som klagar på gnäll. Själv har jag hela tiden försökt att alltid vara positiv och be om ursäkt om jag gnäller. Lite som att be om ursäkt för att jag finns.
Så vad är gnäll? Det gnäll jag mest hört kritik mot är gnäll om sexuella övergrepp, sjukdom och livet med småbarn.
Gnälliga kvinnor är störande och vi ska alla vara tacksamma för det vi har.
Min kloka moder och min kloka syster har sagt flera gånger att jag gnäller för lite. Medan andra som inte känner mig så väl tycker att jag gnäller för mycket. Total kris blir det inom mig då eftersom att jag vill vara alla till lags.
Att berätta hur min vardag ser ut kan tolkas som gnäll för att min vardag är tuff. Om jag haft en fin vardag hade jag kunnat berätta om den utan att vara gnällig.
Jag tror inte problemet ät gnäll, jag tror problemet är empati. Jag förstår att det är svårt för en frisk, rik och välordnad person att förstå hur det är att vara ensamstående förälder, sjuk eller offer för sexuella övergrepp. (många är alla tre).
Jag är så fylld av oro att jag ens ska överleva sjukdomen, jag läser dödsannonser av ME- sjuka och ber om att det inte ska bli jag. Jag plågas av en enorm värk, ständig feber, svårigheter att röra mig och tänka klart mm. Jag måste fylla min kropp med hormoner för att kunna kissa och inte blöda varje dag. Jag blir sjukare av att träffa människor och går aldrig längre ut om det inte är livsnödvändigt för jag blir så dålig även fast jag blir rullad i rullstol. Och mitt i allt har jag en djävul på axeln som säger att jag måste vara tyst om det och vara positiv. Men det är ganska svårt att vara positiv när det går månader utan att jag får dagsljus.
Ingen måste tycka synd om mig. Det hjälper ingen. Men jag tänker inte hålla käften. Och till alla andra med svåra kamper; tala ut! Om nån tolkar det som gnäll är det deras problem.