Jag ska berätta om ett typiskt genusfail som jag varit med om hundra tusen gånger både på jobbet och privat. Situationen börjar alltid med att jag leker med en flicka i åldern 1-7 år. Antingen känner jag barnet väldigt väl eller så är det en ny bekantskap. Det viktiga är att vi leker nått som anses vara typiskt pojkigt; kanske leker vi med bilar, dinosaurier, spindelmannen, ja ni fattar. Leken har barnet valt. Inte jag. Och plötsligt kommer en annan pedagog, vikarie, vän till familjen, eller släkting (det har aldrig varit föräldrarna) och börjar berätta för mig att barnet jag leker med är en tuff tjej son leker tuffa lekar och hon låter minsan ingen annan bestämma över henne osv. Och då kommer det, tillfället när jag vill dö.

Detta händer bara när det är en klassisk ”pojklek”. Har aldrig någonsin hänt när vi leker med my little pony. Är tjejer tuffare för att de leker med leksaker som är stereotypa ”pojkleksaker”? Har hon bättre självförtroende för att hon föredrar en docka med mantel ist för en docka med fluffigt hår? Behöver barnet och barnen runt höra det här? Varför är barnen som föredrar typiska ”tjejkleksaker” inte tuffa? Och varför i helvete måste vi alltid påpeka att det som är typiskt manligt är rätt och det som är typiskt kvinnligt är fel?