Det var fantastiskt att se Magnus Carlson i så mycket bättre igår. Och hur han är som person förklarar så mycket varför hans musik varit så viktig för mig.

Jag har alltid varit fruktansvärt styrd av mina känslor. Jag har analyserat och grubblat över precis allt. Och därför blev det så fantastiskt när jag i mitten av tonåren upptäckte musik som passade så bra till mina tankar och känslor. Första gången jag hörde weeping willows tänkte jag ”varför försöker han låta som Morrissey?”. Ganska snabbt efter det kom jag på att det här var mycket bättre. Jag tror att det hände i nian. Samma år som totalt förälskat mig i mobys play och specifikt låttexten why does my heart feel so bad. Och musiken som var precis samma musik som i mitt hjärta. Jag har alltid lyssnar på väldigt mycket musik. Men play och broken premisse land förändrade nog mitt liv. Jag hanterade så himla mycket med de två skivorna. Jag började verkligen njuta av ensamheten. Jag ville bara komma hem så jag kunde sitta själv och lyssna på musik.

Det intressanta är att när jag följer Moby och Magnus så förstår jag varför just de var så viktiga. För de har inte vuxit ifrån sina känslor och blivit vuxna. Och det har egentligen inte jag heller.