Häromdagen sa min kompis Caroline att det är så typiskt oss att nöja oss med halvbra eller dåligt. En man skulle aldrig acceptera på samma vis. Jag kontrade med att en man aldrig blir behandlad på samma vis, och det höll hon med om. Men ändå fick det där mig att fundera. Så i morse när hemtjänsten klampade in med kängor och gjorde macka med gluten kände jag att näe, jag är värd bättre. 

Jag valde denna hemtjänst för att de lovade utbildad personal samt en eller två olika. Ingen som går här har utbildning eller har jobbat med hemtjänst tidigare vad jag vet, förutom chefen då. 

Jag har sagt till chefen innan att om det inte funkar kommer jag att byta. Men det känns ändå som att jag varit otrogen, mördat en hel familj och gjort slut via sms typ. Jag har skrivit flera meddelanden att jag inte menar nått illa alls utan att det inte passar mig. Hon har inte svarat. 

Det som är ganska typiskt mig i livet är att alltid ta på mig skulden och krypa på knäna och skrika ”slå mig, straffa mig” TYP. Hela världens olycka har varit mitt fel. Men för ungefär tre år sedan bestämde jag mig för att kliva ur den rollen, och jag tycker det går ganska bra för mig. Och vad vore livet utan utmaningar. 

Jag kommer att sakna min lunch-hemtjänst dock, för hon är så himla glad och positiv. 

Med min nya hemtjänst kommer jag att åter igen vara tydlig med vad som gäller för att få jobbet. 

Jag förstår att det är svårt för många att gå till en 30 åring som är sjuk när de är vana att bara gå till gamlingar. Men det är inte mitt fel att det blev såhär.