Jag är så tacksam för all skit jag gått igenom tidigare i livet. Utan mobbing, övergrepp, ångest och depression hade jag aldrig klarar den här sjukdomen. Jag ser många ME-vänner som mår riktigt dåligt psykiskt för första gången när de får ME. Jag avundas dem inte. Klart att jag också haft deppiga perioder på grund av min sjukdom. Men det är inte där rädslan ligger. Jag kan ångest och vet att det inte är farligt för mig. Däremot kan jag inte feber, dåligt minne, dålig motorik, svimningar, inte kunna tala, inte kunna äta osv. 

Många som känt mig länge brukar säga ”tänk att allt hemskt ska hända dig”. Men faktiskt är det ganska bra. Jag är stark som en jävla oxe på grund av det. Det är precis som Madonna sa i sitt tal, att varje förolämpning gör mig starkare. 

Jag vet att de finns folk som läser mina inlägg för att de avskyr mig. (Förstår inte hur det går ihop). Men till er; när ni skriver att jag är en feministfitta som förtjänar att dö och allt det där hjälper ni bara mig att bli ännu starkare så känn inte att ni måste hålla tillbaka. 

För ungefär ett år sedan bad jag mina vänner om att inte visa ultraljudsbilder och liknande på Facebook för att det gjorde mig så sårad. Det gäller inte längre. Jag tror inte barn var för mig även om jag inte hade flera sjukdomar som jag inte vill sprida. Jag ville nog mest vara en lyckad människa. Barn ingår som i konceptet ”normal utveckling”. Men jag har aldrig varit normal eller gjort nått som är normalt så det känns ganska lugnt. Ni behöver inte längre dölja era graviditeter för mig. Det är för övrigt ganska absurt när det ploppar ut barn överallt men ingen vågar berätta för mig att de väntar 😂. Men jag vet att alla gjort det av kärlek och omtanke.  Mest har det varit en lättnad för mig att jag inte måste skaffa barn. Jag måste ingenting längre. Bara vila och bli frisk.