Världsautismdagen

Idag är det världsautismdagen. Nuförtiden märks inte min autism speciellt mycket. De jag kan tacka mest i livetför hur bra det gått för mig är min mamma och min farmor som alltid gett mig utrymme att vara mig själv och gå min väg. När jag var barn var jag väldigt rädd för andra barn och kunde bitas om jag blev väldigt glad eller väldigt upprörd, helst ville jag sitta bland de vuxna och det var alltid okej. Jag minns ett kalas när jag var kanske 3-4 år och jag satt i mammas knä då min kompis Ullis tog mig i handen och sa att jag inte behövde vara rädd när hon var med för hon skulle försvara mig om nån var dum. Fler sånna barn i värden tack. 

 Jag ville inte vara på förskola och fick ist vara med min mamma på dagarna. Skolåren var väldigt tuffa för mig och jag fick ofta utbrott på kvällarna på grund av social överdos. Nu i vuxen ålder vet jag att jag inte kan vara social som andra och har anpassat mitt liv efter det. Den egenskapen blev en gåva när jag blev svårt sjuk. Jag spenderar större delen av dagarna ensam och det passar mig jättebra. Självklart saknar jag mina vänner och jobbet, men det är nått annat. 

Jag känner säkert över ett hundratal människor med Asperger, allas histora är inte lika, men ingen av oss har haft det lätt, speciellt inte som barn. 

 I många år var jag väldigt mån om att göra livet bättre för oss med autism. Jag Skapade gruppen ”vuxna med Asperger”  på facebook. En grupp som blev väldigt stor och har varit väldigt svår att driva i perioder men nu har jag äntligen nått mitt mål och gruppen fungerar jättebra. Den är bara för oss med Asperger eller autism utan utvecklingsstörning (som är samma sak). Det är en grupp där vi får vara som vi är utan pekpinnar från folk utan diagnos, något som annars är väldigt vanligt i forum för autism. Jag är väldigt stolt över den gruppen och jag vet att den hjälper många. 

Förutom gruppen jobbade jag också i flera år med barn med autism, något som fungerar bra eftersom att jag haft liknande svårigheter som barn.

Det viktigaste för ett barn med autism (enligt mig) är utrymme och rutiner. Vi blir inte uttråkade som ni blir, vi kan äta samma mat och se samma tv-serie, ha samma kläder varje dag etc utan att bli less.  Självklart gäller inte detta alla, men väldigt många. Maten är dock kruxigt eftersom att samma mat varje dag kan leda till olika brister, så det är bra att varva lite iaf. 

Min mamma säger ofta ”blir du aldrig less på Buffy” men det blir jag aldrig. Den är min livräddare. Om jag mår dåligt kan jag bara ligga och lyssna på serien för att bli lugn. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s