Jag har en tuff period men snabb viktnedgång och en mage som inte vill ha mat. 

I natt försökte jag tänka positivt så när jag inte längre orkade gå till toan tänkte jag att om jag bajsar i sängen har jag den bästa bajs-historien i ME- gruppen denna månad iaf. Att bajsa i sängen är annars inte så ovanligt , jag har dock aldrig gjort det men om nån gör det skojar vi om det efteråt. Till slut somnade jag och tyvärr, jag bajsade inte i sängen och har ingen rolig bajs-historia. 

Jag vet att många vill byta med mig och också rasa i vikt. Och jag har fått höra det. Det är fullt försåtligt för er som kämpar med övervikt. Men det gör mig ändå lite lite ledsen. För jag försvinner ju mer och mer och jag får inte stopp på det. Även om jag är bra i magen så tar kroppen inte upp näring. Och det är en jävla stress för mig. Det är mest muskler jag förlorar. Muskler som behövs för att jag ska kunna gå det lilla jag kan gå med rullatorn. 

Läkaren hör inte av sig så nu är hans chef informerad om läget. 

När jag blev sjuk i ME var jag så himla rädd för att jag sulle börja gå ner i vikt och inte kunna äta själv. (Så är det för de allra sjukaste). Jag hoppas så innerligt att det vänder nu. Än är det inte allvarligt men det går så fort nu. 

Imorgon åker jag till mamma och pappa och ska stanna där en vecka drygt. Det ska bli mysigt och jag ska få gosa med en bäbis, kanske två om jag har extrem tur.