Jag visade unrest för min make igår. (Finns på netflix, se den).
Vi reagerade lite olika, paret som filmen i huvudsak handlar om har levt som vi lever nu, hennes ME är väldigt lik min. Vilket också ger mig hopp för nu har hon ju gjort en film och blivit världsberömd! Men det går ju också att se det som att vårt liv är fruktansvärt tragiskt. Och riktigt så känner ju inte vi, vi har det väldigt bra på många vis fast vårt liv inte på nått vis liknar andra pars. Vi kan inte träffa vänner, gå ut och fika, gå på bio, konserter, handla mat tillsamman. Vi kan inte skaffa barn eller ta en helt vanlig promenad. Men vi är tillsammans, vi kan ha reptiler som inte behöver så mycket omvårdnad men ändå är en del av familjen. När en levt såhär några år glömmer en hur livet egentligen ser ut. Min make gör ju saker själv (jag tjatar på honomn att göra det), men jag ser ju inget annat. Om jag blev frisk imorgon skulle jag inte ens hitta i stan för de har byggt om så mycket sedan jag blev sjuk. Jag vet inte ens hur en cyklar till stan härifrån. Flera vänner har flyttat och jag har aldrig varit hos dem. Mitt friska liv finns inte kvar. Jag tänker inte att nästa vecka kanske jag skulle åka till IKEA för det kan jag ju inte. Jag tänker att jag ska beställa böcker på bibblan till nästa vecka så maken kan hämta dem åt mig.
Det var mycket värre i början när jag fortfarande kunde komma ut ibland och se vad jag missade. Nu är ju mitt liv i denna lägenhet, tre soffor och en säng varvar jag mellan.