Corona, intensivvård och förträngda minnen.

Jag gillar att terapia mig själv och rannsaka mina känslor. Jag har fått så mycket panik av ordet ”intensivvård” , legat vaken på natten och haft ångest. Sedan kom jag på det. Det är ett minne som jag försökt förtränga.
En vår vid den här tiden spenderade jag all min tid på intensivvårdsavdelning med en vän. Jag har aldrig känt mig så liten i hela mitt liv. Jag var 23 år men kände mig som tio. Jag satt i en stol och tittade på blippande saker som visade om min vän skulle överleva. Det här var innan jag blev svårt sjuk i ME. Jag hade precis börjat äta Levaxin för min sköldkörtel och var så sjukt trött hela tiden. Jag satt i en fotölj och mitt i natten första kvällen bestämde jag att jag måste gå hem och sova några timmar, jag hade nära till sjukhuset. Men när jag skulle gå sa en sköterska ”det är väldigt stor risk att din vän inte överlever natten så om du går nu kanske ni aldrig ses igen.” Vi bestämde att jag skulle gå hem ändå och att de skulle ringa om min vän blev sämre. Jag kunde inte sova för jag bara grät och grät. På morgonen ringde telefonen och det kändes som att mitt hjärta stannade ”vi ringer från hiva, din vän undrar om du kan köpa med dig björnbär”. Så absurt läge! Jag trodde jag skulle få ett dödsbesked men istället ringde de om björnbär!!!

Jag var på sjukhuset i fem veckor med min vän. Det var upp och ner hela tiden. Bra nyheter och dåliga nyheter. En kirurg som hade haft min vän som idol och betedde sig som ett barn som möter en stor stjärna. Medan jag bara ville veta om han kunde rädda livet på min vän. Vilket han också sedan gjorde. Allt var så surrealistisk.
Min vän klarade sig nått år efter händelsen och har nu varit död i nio år. Men det jag tänker på är känslan att känna sig helt maktlös och leva i ett eget universum som intensivvård är.
Jag tänker inte på rika människor som inte kan resa eller att aktiemarknaden går ner. Jag tänker på alla människor i världen som just nu lever i det universumet som det är att ha en nära anhörig på intensivvård. Och de kan inte ens träffa sina anhöriga på grund av smittan. De måste hantera sin egen kris mitt i den kris hela världen är i på grund av Corona.
Jag vill inte att mina skattepengar ska gå till företag som vill kunna gå med vinst så aktieägarna kan tjäna pengar. Jag vill att mina skattepengar ska gå till människor i sjukvården som räddar livet på människor fast de måste jobba under helt andra omständigheter än i vanliga fall.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s