Inte längre låga depåer av järn. Nu har jag istället brist på folsyra 😂. Jag sa till läkaren att jag åt folsyra innan jag blev sjuk när jag försökte bli med barn men att jag slängde burken och inte ville se mer folsyra när jag insåg att det inte skulle bli barn. Han svarade att han förstod det så väl. Jag vet ju att det är bra för emmisar att äta det men jag pallade inte. Men nu ska jag ta nya tag. 

Jag är stolt över att jag fick upp järnvärdena ordentligt bara genom ändrad kost och inga tabletter. Hemligheten är choklad, minst 75% men gärna 90% om ni pallar. 

Vill också förtydliga att mina brister förmodligen kommer från min trasiga tarm när jag fått i mig gluten. Dock hänger ju allt ihop med min ME. 

En annan grej jag verkligen vill ta upp idag är extra hull. Jag vet att många med ME har viktproblem åt båda hållen. Men hade jag legat på supermodell i vikt hade jag behövt ligga på sjukhus nu. Jag har full förståelse för att 50 kilos övervikt är ett helvete. Men lite extra hull är guld värt när en blir sjuk. För när kroppen slutar ta upp näring behöver den ett lager fett att ta av. 😁

Ibland blir jag så himla less på att utbilda sjukvårdspersonal. En sköterska på kvinnokliniken frågade idag vad ME står för. Jag svarade ”myalgisk encefalomyelit”. Hon svarade ”jahaaaa” som om hon förstod precis då. Det finns nog ingen människa som vet vad myalgisk encefalomyelit är men inte ME. Beteckningen ME används ju över hela världen. 

Hon kunde inte alls förstå varför jag inte pallar en hel eftermiddag med undersökningar samt träffa två läkare bara för att sätta in en jävla hormonspiral. När jag opererades krävdes det bara ett blodprov. Vid spiral insättning utan sövning krävs inga förberedelser. Men hon gjorde det tydligt att antingen går jag med på deras krav eller så struntar jag i spiral. Spiralen är nödvändig för min endo så det var lika bra att tacka och bocka. Nu kommer det iaf bli gjort. 

Inte ens 31 år och har vikar. Försöker få tag på läkaren för att se provsvar och få veta vad jag har brist på nu då. Hejja mig. 

​Just nu läser jag Kakans bok. Det är mycket som påminner mig om mitt eget liv. Hon pratar mycket om klass och hur det var att växa upp i en arbetarklass-familj. 

Jag växte upp i en arbetarklass-familj. Jag ville bli psykolog eller dagisfröken, jag hade inte förstått att ”dagisfröken” kan vara en person som gått barn och fritid på gymnasiet eller en person som läst flera år på universitet. (Nu leder inte längre barn och fritid till ett färdigt yrke som då).

På gymnasiet ville jag bli nånting stort. Efter gymnasiet fick jag lära mig att jag inte dög till nått annat än sex. Sedan fick jag fel på sköldkörteln och kände mig som världens sämsta person som inte kunde nått.

 Jag arbetstränade på en förskola och märkte snabbt skillnad i kunskap på barnskötarna och förskollärarna. Jag ville kunna allt om pedagogik och didaktik. 

På utbildningen fick vi från arbetarklass-hem räcka upp handen. Det var jag och några få till. Jag älskade universitetet och trivdes jättebra. På lärarutbildningen märkte jag inte att jag hade ”bytt klass”. Det märkte jag först på en sommarkurs där folk var upprörda över att vi inte hade akademisk kvart. Läraren log och sa ”det har vi inte på den här sidan dammen” och helvetet bröt lös. På vår sida dammen gick det alltså mest lärare och plus de som pluggade naturämnen. Det var otroligt viktigt för en del av studenterna att vi i naturvetarhuset var lika fina som de i samhällsvetarhuset. Jag var från en helt annan värld, jag har varit skyddad från akademiska kvarter. 

Summa sumarum så är jag ungefär lika världelös för samhället nu som förra gången jag var sjuk. Skillnaden är att jag är akademiker. Jag blir behandlad bättre av läkare om jag säger att jag är lärare, alltså säger jag det. Det är min erfarenhet av klass- skillnad. 

​Jag lever väldigt mycket som ett djur nuförtiden. Jag liksom bara finns. Men det är okej. Förut oroade jag mig väldigt mycket för att bli sämre och ville helst kolla hjärna och hjärna hela tiden. Nu är jag inte lika orolig för det. Stressen att komma tillbaka till det normala livet har minskat. Jag minns nästan inte hur det känns när snön knakar under fötterna eller hur skogen luktar. Självklart vill jag bara bli frisk. Det är allt jag vill. Men jag lever ju även fast jag är sjuk. 

Efter nyår har jag blivit mycket sämre. Jag fick i mig gluten flera gånger vilket innebär att min tarm inte kan ta åt sig näring och det gör ju mig sämre såklart. Men det kommer alltid en bättre period. 

Jag lever väldigt mycket på en sak min läkare sa. Han sa att alla sjukdomar jag fått efter ME kan bero på att mitt immunförsvar inte pallar just nu. När min ME blir bättre kanske jag tål all mat jag inte tål nu plus att alla hudsjukdomar kommer backa. Jag var ju väldigt orolig för psoriasis förut. Men han sa att det är nått som kommer upp av sjukdomen och betyder inte att jag kommer ha det sedan. 

Jag har köpt nya fina pennor som jag längtar efter att måla med. 

När jag såg en intervju med Shirley Manson och de tog upp hennes fantastiska humör tänkte jag att det är intressant för jag har fått en del kritik av personer jag inte känner så väl att jag är väldigt aggressiv, arrogant och säger elaka saker. Eftersom att jag inte är världens vackraste kvinna till skillnad från Shirley får jag ju inte bete mig hur som helst. Men sedan kom jag på att alla gånger jag fått denna kritik har det varit från människor som antingen betett sig rasistiskt eller sexistiskt. 

Är jag dåligt uppfostrad var en fråga och det kanske jag är. För när det kommer till människor som inte tycker att alla är lika mycket värda är jag uppfostrad att reagera. Jag kanske inte gör det på det mest pedagogiska viset men uppenbarligen tar det ganska bra ändå. 

Var beredda på det nästa gång du säger att invandrare tar våra pengar eller frågar om jag vill suga din kuk.  Annars är jag ganska snäll.  ❤

​2016 var ett år där mycket förändrades. 2015 var ett vidrigt år med massor av sorg. 2016 började vi ta in allt som hänt. Jag kunde flytta ihop med min make igen, i en lägenhet med hiss. Jag hade fått diagnos en ME och kunde börja bearbeta det. Vi började vänja oss vid det nya livet med mig som sjuk. I slutet på året accepterade även f-kassan min sjukdom. Jag hoppas att 2017 fortsätter i samma anda som 2016. 😊

Fått min första mens på över ett halvår. Det är nästan så jag kan höra hur endometriosen klappar händerna och växer. Hoppas jag får tid för sövning och insättning av spiral snart. 

Hittade bästa menstrosorna http://www.i-am-bored.com/2015/10/the-shining-blood-hallway-period-panties-4-pics.html

Dagen före julafton kände jag att det inte skulle fungera. Jag tänkte att jag skulle skita i julen och bara sova. Men på julaftonskväll piggnade jag till och kunde sitta uppe med familjen. 

I offersjön bor det tre familjer och för första gången på 26 år skulle ett barn födas just denna jul. Det var grannarna mittemot som skulle få sin första bäbis till lucia, hen ville inte komma ut så de skulle få hjälp under helgen. Vi har verkligen stalkat dem. Alla har hjälpts åt ”nu for de hemifrån, nu kom de hem, fortfarande två personer” ”läs smset vad står det, hur går det, var är de?” Osv. Offersjöns egna lilla Jesusbarn. Hur det går för familjen får de själva berätta. 

Jag har ätit som en häst vilket var bra för igår åt jag en godis med vete i. Jag förlorar mycket näring när jag blir dålig av gluten så för en gångs skull känns det bra att jag verkligen vräkt i mig julmat. 

Imorgon åket vi till Umeå igen och då blir det bara att vila och vila inför nyår. Jag fick två spel till jul. Ett Harry Potter-spel och spökhistoria-tärningar. Så vi har det vi gör på nyårsafton om jag orkar vara uppe. 

Bland det bästa med julen var att träffa min syster,svåger och farfar som jag annars träffar högst två gånger om året. Min svåger Affe har hjälpt mig att beställa ny mobil. Jätteskönt när min ME-hjärna blockerar allt förnuft. 

God fortsättning.