Torsdag kväll. Vi är ensamma i lägenheten jag och min man fram till söndag då min mamma kommer. Känns fantastiskt att få mysa med mamma. På måndag ska vi till KK där jag ska bli sövd medan de fixar lite i mitt underliv. Jag hoppas att allt går helt felfritt och att jag får åka hem på en gång. 

Nu när vi vant oss att ha tonåring känns det väldigt tomt och tyst här. Samtidigt som vi verkligen behöver lite tomhet och tystnad. 

Jag har haft det lite kämpigt med endo och förkylning i veckan å guud i himmelen va tråkigt inlägg det här blev. Men ja. Mitt liv är inte intressantare än såhär. 

Jag virkar en kofta, det är ganska spännande… Jag råkade färga håret väldigt rött igår. 

Nu har jag läst klart Mobys bok. Jag försökte dra ut på det så länge som möjligt, nu är den slut. Jag vill bara ha mer! Jag hoppas han skriver lika många böcker som han gör skivor för ojojoj va han är bra på det. Han skulle kunna skriva om smutsiga golv och göra det intressant. Visst har han haft ett intressant liv,  men någon annan hade kunnat berätta det och det hade blivit en vanlig självbiografi.

 Det här är inte en helt vanlig självbiografi för han har skrivit den så makalöst bra. Alla känslor han berättar om går rakt in i hjärtat. Jag älskar hur brutalt ärlig han är, som att han vill att läsaren ska hata honom men vi älskar honom bara mer.  

Boken handlar till stor del om ravekulturen i början på 90-talet och hur den förändrades. 

Jag har alltid varit en raver, men det är faan inte lätt när en är född 1986! På mitt första disco 92 spelades samma musik som moby skriver om, vilket är roligt för jag blev helt besatt av dansmusik och mamma hjälpte mig att köpa blandskivor via en postårderkatalog. 

I början av 2000 var jag stor nog för riktiga rave, men det blev aldrig samma sak för då hade ravekulturen för länge sedan börjat handla mer om droger och mindre om musik. Planen bland mina vänner var väl att ändra det där. Men det var lite kämpigt eftersom att mina dj-kompisar också knarkade. 

Så himla fint att läsa om när moby gjorde ”feel so real” som släpptes 94 och samtidigt tänka på hur mycket jag älskade den låten och gick på disco iklädd blommig klänning med matchande leggings+ tubsockar och kände mig grymt cool. 

Mitt liv vore inte mitt liv utan moby. Jag hade aldrig överlevt nian om jag inte lyssnat på moby ”play” dygnet runt. 

Nu väntar jag med spänning på nästa bok. 

Bilden föreställer Donald Trump
Jag har inte varit så aktiv på bloggen de senaste veckorna. Ni som känner mig väl vet att jag ibland fungerar som en slags extra-förälder åt ett barn. Just nu har det varit en period där jag behövs extra mycket. Och jag vet var ni tänker ”ska du som är så sjuk ta hand om nån annan”. Men det gör jag så gärna i den mån det går. Jag blir mycket hellre sjukare än att svika ”mitt” barn. Så är jag. Och så är nog de flesta med biologiska barn också. 

I praktiken är det inte så mycket mer än att vi har en extra person i familjen. Det är lite mer ljud och mycket mer kärlek. Istället för att vila ensam i min säng vilar jag tillsammans med en underbar människa medan denne ser skräckfilm. Jag får också mer hjälp när Lasse är på jobbet. 

Den svåraste biten är att förklara för andra att jag bara är en boll av kärlek och att jag inte kan följa med på möten,köra barnet till kompisar eller prata massvis i telefonen. Jag antar att det inte är så vanligt med vuxna människor som inte orkar så mycket mer än att existera så jag anklagar ingen. 

Mina vänner kommer förstå precis vad som händer i mitt liv nu. Ni andra kanske inte riktigt förstår, men mer än detta delar jag inte till allmänheten. 

Inte längre låga depåer av järn. Nu har jag istället brist på folsyra 😂. Jag sa till läkaren att jag åt folsyra innan jag blev sjuk när jag försökte bli med barn men att jag slängde burken och inte ville se mer folsyra när jag insåg att det inte skulle bli barn. Han svarade att han förstod det så väl. Jag vet ju att det är bra för emmisar att äta det men jag pallade inte. Men nu ska jag ta nya tag. 

Jag är stolt över att jag fick upp järnvärdena ordentligt bara genom ändrad kost och inga tabletter. Hemligheten är choklad, minst 75% men gärna 90% om ni pallar. 

Vill också förtydliga att mina brister förmodligen kommer från min trasiga tarm när jag fått i mig gluten. Dock hänger ju allt ihop med min ME. 

En annan grej jag verkligen vill ta upp idag är extra hull. Jag vet att många med ME har viktproblem åt båda hållen. Men hade jag legat på supermodell i vikt hade jag behövt ligga på sjukhus nu. Jag har full förståelse för att 50 kilos övervikt är ett helvete. Men lite extra hull är guld värt när en blir sjuk. För när kroppen slutar ta upp näring behöver den ett lager fett att ta av. 😁

Ibland blir jag så himla less på att utbilda sjukvårdspersonal. En sköterska på kvinnokliniken frågade idag vad ME står för. Jag svarade ”myalgisk encefalomyelit”. Hon svarade ”jahaaaa” som om hon förstod precis då. Det finns nog ingen människa som vet vad myalgisk encefalomyelit är men inte ME. Beteckningen ME används ju över hela världen. 

Hon kunde inte alls förstå varför jag inte pallar en hel eftermiddag med undersökningar samt träffa två läkare bara för att sätta in en jävla hormonspiral. När jag opererades krävdes det bara ett blodprov. Vid spiral insättning utan sövning krävs inga förberedelser. Men hon gjorde det tydligt att antingen går jag med på deras krav eller så struntar jag i spiral. Spiralen är nödvändig för min endo så det var lika bra att tacka och bocka. Nu kommer det iaf bli gjort. 

Inte ens 31 år och har vikar. Försöker få tag på läkaren för att se provsvar och få veta vad jag har brist på nu då. Hejja mig. 

​Just nu läser jag Kakans bok. Det är mycket som påminner mig om mitt eget liv. Hon pratar mycket om klass och hur det var att växa upp i en arbetarklass-familj. 

Jag växte upp i en arbetarklass-familj. Jag ville bli psykolog eller dagisfröken, jag hade inte förstått att ”dagisfröken” kan vara en person som gått barn och fritid på gymnasiet eller en person som läst flera år på universitet. (Nu leder inte längre barn och fritid till ett färdigt yrke som då).

På gymnasiet ville jag bli nånting stort. Efter gymnasiet fick jag lära mig att jag inte dög till nått annat än sex. Sedan fick jag fel på sköldkörteln och kände mig som världens sämsta person som inte kunde nått.

 Jag arbetstränade på en förskola och märkte snabbt skillnad i kunskap på barnskötarna och förskollärarna. Jag ville kunna allt om pedagogik och didaktik. 

På utbildningen fick vi från arbetarklass-hem räcka upp handen. Det var jag och några få till. Jag älskade universitetet och trivdes jättebra. På lärarutbildningen märkte jag inte att jag hade ”bytt klass”. Det märkte jag först på en sommarkurs där folk var upprörda över att vi inte hade akademisk kvart. Läraren log och sa ”det har vi inte på den här sidan dammen” och helvetet bröt lös. På vår sida dammen gick det alltså mest lärare och plus de som pluggade naturämnen. Det var otroligt viktigt för en del av studenterna att vi i naturvetarhuset var lika fina som de i samhällsvetarhuset. Jag var från en helt annan värld, jag har varit skyddad från akademiska kvarter. 

Summa sumarum så är jag ungefär lika världelös för samhället nu som förra gången jag var sjuk. Skillnaden är att jag är akademiker. Jag blir behandlad bättre av läkare om jag säger att jag är lärare, alltså säger jag det. Det är min erfarenhet av klass- skillnad. 

​Jag lever väldigt mycket som ett djur nuförtiden. Jag liksom bara finns. Men det är okej. Förut oroade jag mig väldigt mycket för att bli sämre och ville helst kolla hjärna och hjärna hela tiden. Nu är jag inte lika orolig för det. Stressen att komma tillbaka till det normala livet har minskat. Jag minns nästan inte hur det känns när snön knakar under fötterna eller hur skogen luktar. Självklart vill jag bara bli frisk. Det är allt jag vill. Men jag lever ju även fast jag är sjuk. 

Efter nyår har jag blivit mycket sämre. Jag fick i mig gluten flera gånger vilket innebär att min tarm inte kan ta åt sig näring och det gör ju mig sämre såklart. Men det kommer alltid en bättre period. 

Jag lever väldigt mycket på en sak min läkare sa. Han sa att alla sjukdomar jag fått efter ME kan bero på att mitt immunförsvar inte pallar just nu. När min ME blir bättre kanske jag tål all mat jag inte tål nu plus att alla hudsjukdomar kommer backa. Jag var ju väldigt orolig för psoriasis förut. Men han sa att det är nått som kommer upp av sjukdomen och betyder inte att jag kommer ha det sedan. 

Jag har köpt nya fina pennor som jag längtar efter att måla med. 

När jag såg en intervju med Shirley Manson och de tog upp hennes fantastiska humör tänkte jag att det är intressant för jag har fått en del kritik av personer jag inte känner så väl att jag är väldigt aggressiv, arrogant och säger elaka saker. Eftersom att jag inte är världens vackraste kvinna till skillnad från Shirley får jag ju inte bete mig hur som helst. Men sedan kom jag på att alla gånger jag fått denna kritik har det varit från människor som antingen betett sig rasistiskt eller sexistiskt. 

Är jag dåligt uppfostrad var en fråga och det kanske jag är. För när det kommer till människor som inte tycker att alla är lika mycket värda är jag uppfostrad att reagera. Jag kanske inte gör det på det mest pedagogiska viset men uppenbarligen tar det ganska bra ändå. 

Var beredda på det nästa gång du säger att invandrare tar våra pengar eller frågar om jag vill suga din kuk.  Annars är jag ganska snäll.  ❤

​2016 var ett år där mycket förändrades. 2015 var ett vidrigt år med massor av sorg. 2016 började vi ta in allt som hänt. Jag kunde flytta ihop med min make igen, i en lägenhet med hiss. Jag hade fått diagnos en ME och kunde börja bearbeta det. Vi började vänja oss vid det nya livet med mig som sjuk. I slutet på året accepterade även f-kassan min sjukdom. Jag hoppas att 2017 fortsätter i samma anda som 2016. 😊