Jag hade alltid nån slags dröm om att skriva böcker. Sedan när jag bestämde att jag skulle ta en master och sedan doktorera tänkte jag att då får jag ju skriva utav bara helvete. Nu är inte det en realistisk plan längre. Jag säger inte att det inte kan hända, men hallå, hur mycket pedagogisk erfarenhet får jag av att ligga i sängen? Inte så många.

Förskolläraryrket är kanske inte det bästa med mina sjukdomar i en härlig mix även om jag blir bättre. Därför har jag en plan B,C,D osv. Jag gillar planer. Tillbaka till skrivandet. Det är en av planerna. Men hur? Jag har ju en del utbildning i litteratur men absolut ingen i skrivande egentligen. Eller jo, det har jag ju, men det är lite skillnad på en rapport eller uppsats och en roman i Shirley Jackson-stil. Fast å andra sidan. Stephen King och också avundsjuk på henne så jag kanske helt enkelt ska börja med att sänka kraven.

Men om jag ändå ska spendera mitt sista CSN kanske det är bättre att gå typ journalistutbildningen än nån flum-skrivkurs. Och det kanske är ett jätteroligt yrke, vem vet.

Kanske blir det så. Eller också blir det på nått annat vis. Det viktiga är drömmar! Och är det nått jag har så är det drömmar!

Jag kollar inte FB så vill ni kommentera gör det här. Jag länkar bara till FB så alla ska se 😃.

En liten del av min gigantiska pappers-tavla. Mer bilder kommer när den är på väggen.

Forts på mitt förra inlägg.

Eller så älskar jag den här psykopaten för att han är så himla lik mig. Ideligen tar han upp ett stort problem med sin första tjej. Hon sa att hon inte gillade filmen magnolia för att hennes kompis hade sagt att den var dålig.

Alltså det är inte en hemlighet att jag valt mina vänner utifrån vad de tycker om filmen magnolia. Eller kanske är det mer så att om en förstår varför filmen magnolia är bra så förstår en mig.

Så detta har helt enkelt blivit ett test. Ska jag vara helt ärlig så tror jag mitt förhållande före min man tog slut till stor del på grund av att han sa ”jag fattar ingenting” när vi såg filmen. Jag minns fortfarande hur jag stod på golvet i vardagsrummet och tänkte att näe, det stämmer nog.

Och nervositeten när jag och min nuvarande make skulle se den. Han förstod  han hade också test-filmer som numera är några av mina favoriter.

Det går inte att förklara för någon varför det regnar grodor.

”Now that I’ve met you would you object to never seeing each other again.”

Det är många nu som tänker ”borde jag läsa sekten som återuppstod” alltså uppföljaren till sekten på dimön. Mitt svar är nej. Gör det inte. Eller gör det om du vill läsa en tråkig bok.

Om du däremot, som jag gillar att läsa om män som är psykopater rekommenderar jag boken ”du” av Caroline Kepnes. På originalspråk heter den spännande nog ”you”. Ikväll ska jag börja läsa uppföljaren som heter ”gömda kroppar”.  Till skillnad från gubben Grey, Mikael Persbrandt och Frans Oswald är huvudpersonen i Du någon jag lätt hade fallit för på riktigt. Han är jävligt smart, har bra smak, vi skulle säkert ha mycket gemensamt. Men han är också mycket mer sinnessjuk än någon av de ovan nämnda.  Nu vet ju inte jag om Persbrandt är psykopat. Han kanske är helt underbar, men jag gillar tanken på att han är det.

Jag har alltså helt tagit avstånd från FB. Mina inlägg publicerad där (tror jag). Men jag loggar aldrig in så om ni vill att jag ser era kommentarer får ni skriva här och inte på FB som vi alltid förut gjort.

Jag blir crazy stressad av Facebook. Det var min eminenta psykolog till lika make som kom på att det kunde vara en orsak till min psykiska stress. Jag är väldigt lättstressad. Jag kan svimma av att jag hör ett högt ljud. Typ som en höna. En dag utan Facebook och jag  är redan lugnare.

Jag är känslomässigt missanpassad just nu. Om jag hör om ett dödsfall, även om jag inte känner person eller anhöriga så kan jag inte sova för det är så fruktansvärt. Jag har aldrig varit såhär förut! När blev jag så jävla instabil?!! Vad hände med min tidigare attityd ”faan va nice att få dö”. Varför har just jag blivit superempatisk just nu?! Jag menar, folk dör ju exakt hela tiden. Jag kan inte vara ledsen för varje person. Men det är jag.
Jag går gärna också med i grupper där det räknas upp vilka som dött av ME den senaste tiden! Eller hakar på lokala nyheter närhelst det sker ett dödsfall.
Jag är en kärleksfull person. Men nu har det gått för långt.

Åååå va jag saknar TV-spel. Jag har inte spelat sedan början av 2015. Det går ju inte, jag har ju inget fokus, ingen reaktionsförmåga och blir livrädd när det händer nya saker. Det blev aldrig nått ps4, lixom ingen idé om en inte kan spela. Inget fallout och inget TES. Så surt. Jag längtar tills jag kan spela igen.

I övrigt så tråkvilar jag mest heltiden just nu, det enda som hjälper mot krasch.

Tråkvila= bara ligga och stirra typ, möjligen läsa lite bok, eller soooova.

Vi skull till bibblan och kolla på Toves utställning. Vi möter våra grannar och deras yngsta springer rakt ut i vägen och en bil kommer i full fart. Allt gick bra men jag trodde mitt hjärta skulle stanna. Jag är väldigt lättskrämd och blir lätt skärrad på grund av min hjärntrötthet. Det här var mer än jag fixade. Tur att jag hade solglasögon på mig för tårarna rann medan föräldrarna såg ganska lugna ut. De är nog vana. Jag är så himla slut nu. Det där var för spännande för mig. Det behövs så himla lite för att min sjukdom ska försämras. Hjärnan orkar inte.

Jag kan inte sluta tänka på att prover på ME visar ett resultat  som liknar förmågan att dvala hos djur. Förutom att det betyder att typ hela kroppen och alla system i kroppen typ stängt ner så är det jävligt coolt. När jag precis blivit sjuk följde jag den där björnen och björnungarna i sitt ide. Och jag kände precis så. Vi sover inte precis, är bara helt avstängda, byter ställning ibland men annars är skillnaden mest att vi människor äter och bajsar, vilket jag blir allt sämre på.

Problemet är väl att tex en del sköldpaddor som dvalar har en metabolism som fungerar efter det. Vår lilla Jonte är helt knäckt nu, det det ser ut som att han är sjuk, men han ska snart dvala. Han äter mindre och mindre och förbrukar mindre och mindre energi.

Människan är inte alls gjord för det.  Och det är ju inte heller det vi gör, ME är en sjukdom. Men att den rent labbmässigt liknar dvalning är intressant. Och självklart en jättestor utveckling för oss som är sjuka. För nu kan det bli möjligt för oss att visa upp papper på att vi är sjuka. Och på så vis ha rätt till vård och pengar från försäkringskassan utan diskussion.

Idag tänkte jag skriva lite mer om ME och barnlöshet. För det är något många tänker på och inte törs prata om. Om en har medelsvår till mycket svår ME och inte hade barn innan en blev sjuk kan en bli ofrivilligt barnlös. Det beror i huvudsak på tre orsaker;

1. En är alldeles för sjuk för att kunna ta hand om ett barn.
2. En vill inte utsätta en annan människa för helvetessjukdomen. Att vara sjuk själv och ha ett sjukt barn är svårt.
3. Många med ME kan inte bli gravida.

Självklart finns det människor som trots 1 och 2 ändå skaffar barn. För en del fungerar det och för andra inte.

Anledningen till att jag inte har barn är en mix av alla tre anledningar ovan. Det kanske är möjligt för mig att bli gravid och behålla ett barn  rent kroppsligt. Att jag skulle kunna föda ett friskt barn är ganska tveksamt eftersom att jag alltid har feber och måste äta starka mediciner.

Jag skulle inte orka hålla i ett barn eller på något vis ta hand om det. Men den största anledningen till att jag aldrig kommer skaffa barn är att jag aldrig skulle utsätta en annan människa för det här. Att ME är genetiskt forskas det fortfarande på och det finns ännu inget klart svar. Men jag vet många med ME som har mödrar eller barn med ME och det räcker för mig. Jag vill att mina gener som gjort det möjligt för ME att härja i min kropp ska dö med mig. Även om jag skulle bli symtomfri skulle jag inte föra mina gener vidare.

Jag startade nyligen en FB-grupp för barnlösa med ME. Tidigare var jag med i en grupp för ofrivillig barnlöshet. Och med den erfarenheten upptäckte jag nått väldigt intressant. I ena gruppen var det friska människor med jobb och fritidsintressen och i andra gruppen har vi sjuka människor som spenderar sina dagar liggandes i en säng helt isolerade från omvärlden. Gemensamt är att alla sörjer att de inte kan få barn. Det otroliga här är att i vilken grupp tror ni folk varit mest positiva? Jo, i gruppen med svårt sjuka. Vi är så vana att kämpa för våra liv att vi på vägen hanterar svåra saker lättare än friska människor. Självklart gäller detta inte alla individer i grupperna utan min generella upplevelse.

Gruppen för barnlösa ME-sjuka är hemlig, vill ni bli medlem hör av er till mig så fixar jag.

Ni är välkomna att ställa frågor.

Idag är jag sorgsen och lite sur, av en väldigt bra anledning. Typ ensamhet. Jag orkar inte med folk. Tre konkreta exempel som gjort mig väldigt ledsen är 1. Min kompis S som jag pratar med väldigt sällan ringer och jag blir överlycklig men fixar inte att prats i telefon. 2. Igår frågade mamma om vi kunde ringas men jag kunde inte prata. Min mamma bor 20 mil bort, vi har inte pratat sedan jag var hem i juli. 3. En annan jävligt viktig person kom hit med barnen idag. Barnen skötte sig exemplariskt framför Netflix. Men jag orkade inte alls umgås som jag ville och min kompis övertalade mig om att vila. Efterråt blev jag jättedålig.

Jag vet att det kommer kännas bättre sedan. Jag är ju oftast positiv. Men ibland måste en få sura också.

Som tur är är jag en ganska trevlig person att umgås med. Och jag har ju alltid nått pyssel på g.