Förra veckan tänkte jag ”nu får jag dra ner lite på godsakerna så jag inte blir för tung”.  Min kropp ba ”så du tycker att jag är tjock? Nu jävlar” och sedan dess har jag spenderat mesta tiden på toa och idag har jag knappt kunnat äta. Så är det att ha ME och massor av andra autoimmuna sjukdomar. Om jag äter gluten får jag ont i magen och sedan blir jag svag och då kraschat jag på grund av ME och blir svag och får mer ont i magen och psoriasis. Extra mycket såhär blir det av mina hormoner som skonar mig från min endo. Vilka jag måste ta eftersom att det påverkar tarmarna och urinröret. Jag är så less på det här!!! Det är för mycket hela tiden. Allt rasar som domino-brickor. Och då tappar jag mitt glada humör och gråter hela tiden, och blir ännu tröttare.

Känns som att jag inte gör annat än googlar på olika tillskott och provar och så fungerar det ett tag tills jag blir sämre och då får jag prova nått ännu dyrare osv.

Det här är verkligen den bortglömda pesten  fy faan vilken vidrig sjukdom det är.

Jag är väldigt otacksam för min kropp just nu. Dock är jag väldigt tacksam för min makes kropp. Han går omkring här och är snygg och hjälpsam hela tiden.

Jag kan inte tala idag. Det var längesedan jag hade så sist. Det är jävligt irriterande. Jag kan skriva och i mitt huvud är det fullt med ord men min mun kan inte säga nått. Hissen från hjärnan till munnen åker helt enkelt inte ner.

Jag har varit gluten-dålig ett tag också. Vi tror att det beror på att jag ätit mycket bröd med vetestärlelse. Det ska vara glutenfri vetestärlelse men de verkar ändå inte fungera. Det blir svårare och svårare att hitta mat till mig. Det är som att jag konstant utesluten olika saker och är bra en stund och sedan måste jag utesluta igen. Det är ganska typiskt ME och som jag förstått också en av dödsorsakerna även om det är väldigt ovanligt att en till slut inte kan äta nått. Jag tål iaf mjölk nu sedan jag slutade med gluten. Det är ju positivt. Men jag mår bäst av veganska produkter verkar det som. Speciellt kött gör mig sämre.

Just nu vill jag bara att det ska stanna av. Att jag inte ska få fler symtom.

Just idag känns det deppigt eftersom att jag är sämre i både talet och celiakin.

Idag är dagen för alla som är svårt sjuka i ME. Jag har långt i från den värsta formen även om jag har så kallad svår ME. Jag kan ligga och skriva på min telefon som nu, jag orkar sitta upp en sund och framförallt så kan jag läsa och rita vid bättre stunder. Jag är väldigt tacksam. I början var jag väldigt väldigt avundsjuk på de med ME som orkar träffa vänner och kan gå utan hjälpmedel. Men nu är jag väldigt tacksam för det jag har. De som har det allra värst kan inte äta fast föda, inte gå på toa utan får ha blöja, tål inget ljud, ljus eller beröring. Vi glömmer så lätt de som är svårast sjuka eftersom att de inte på nått vis kan göra sig hörda. De ligger i ett rum ensamma och kan aldrig delta i aktiviteter med familjen, inte sitta i soffan eller vid köksbordet

Jag blir sämre för varje aktivitet jag gör. Därför försöker jag att undvika det mesta så jag inte ska bli allvarligt sjuk.

Det värsta med den här sjukdomen för min del är att jag inte blir trodd av vissa. Min läkare vet att jag är väldigt sjuk och han vet att det är på riktigt, men ändå kan f-kassan säga att sjukdomen är hitte-på. Flera av dem som ligger i ett mörkt rum hela dagarna är helt utan inkomst.

Jag bifogar här en länk till en bra text en vän skrivit om 8 e augusti  http://cecilia.ekhemmanet.se/en-dag-for-de-svarast-drabbade/

Jag ska berätta om ett typiskt genusfail som jag varit med om hundra tusen gånger både på jobbet och privat. Situationen börjar alltid med att jag leker med en flicka i åldern 1-7 år. Antingen känner jag barnet väldigt väl eller så är det en ny bekantskap. Det viktiga är att vi leker nått som anses vara typiskt pojkigt; kanske leker vi med bilar, dinosaurier, spindelmannen, ja ni fattar. Leken har barnet valt. Inte jag. Och plötsligt kommer en annan pedagog, vikarie, vän till familjen, eller släkting (det har aldrig varit föräldrarna) och börjar berätta för mig att barnet jag leker med är en tuff tjej son leker tuffa lekar och hon låter minsan ingen annan bestämma över henne osv. Och då kommer det, tillfället när jag vill dö.

Detta händer bara när det är en klassisk ”pojklek”. Har aldrig någonsin hänt när vi leker med my little pony. Är tjejer tuffare för att de leker med leksaker som är stereotypa ”pojkleksaker”? Har hon bättre självförtroende för att hon föredrar en docka med mantel ist för en docka med fluffigt hår? Behöver barnet och barnen runt höra det här? Varför är barnen som föredrar typiska ”tjejkleksaker” inte tuffa? Och varför i helvete måste vi alltid påpeka att det som är typiskt manligt är rätt och det som är typiskt kvinnligt är fel?

Oftasr svimmar jag inte på förmiddagarna men idag faller jag som en fura om jag sitter eller står. Jag ska försöka sova nu och hoppas på en lite piggare hjärna sedan. Det är väldigt besvärligt att svimma men efter drygt ett år med svimningar vet jag vad det betyder. Det betyder att min kropp inte orkar mer och måste ha vila. Jag är lite för inne i mitt ritande just nu. När jag inte ritar tänker jag på hur jag kan rita något, det är förmodligen uttröttande men samtidigt det som räddar mig från att bli psykiskt sjuk på grund av isoleringen. Jag vet att jag aldrig kan bli frisk om jag psykiskt ger upp. Därför gör jag små saker som gör mig glad och betalar ett dyrt pris efterråt. Men det är det son fungerar bäst för mig.

Jag är väldigt ojämn med mitt skrivande här. Det är så olika hur mycket kraft det tar att skriva. Idag vill jag bara visa upp mina nya byxor 😍

Angående den här artikeln http://www.helahalsingland.se/opinion/ledare/lisa-magnusson-dagens-tjafsiga-feminism-gor-mig-deprimerad och många fler liknande. Jag blir väldigt ledsen när feminister bråkar med varandra. Hela vitsen är ju att vi ska stå samlade och strida mot patriarkatet, inte klaga på varandras brister. Ja det anses privilegierande att vara CIS-person. Men det är ju det!!! Jag har så extremt många fördelar av att vara de kön jag ser ut som att vara utan att ständigt behöva påpeka ”jag är en tjej”. Samma gäller mig som vit kvinna, det går inte att jämföra sig med en färgad kvinna och tro att en förstår hur deras liv varit. Jag är förtryckt för att jag är kvinna, men jag är vit och CIS-person och därmed är jag också privilegierad och slipper massor av förtryck som mina vänner inte slipper. Jag kan aldrig förstå hur det känns att genomgå en könskorrigering för jag har aldrig behövt göra nån. 

Jag är med i ett forum för folk med endometrios där en del av medlemmarna har svårt att acceptera att alla med endo inte är kvinnor. För många människor är det helt omöjligt att förstå att du kan vara född med livmoder och ändå inte vara kvinna. Du kan föda barn och inte vara kvinna och hur jävla lätt tror ni att det är att som kille komma till en barnmorska som dör av skratt när du säger att du är gravid. 

Vi vita CIS-kvinnor är privilegierade. Det betyder inte att vi är bättre eller sämre än andra. Men vi kommer ingenstans om vi inte accepterar varandra som vi är. Att beskriva dagens feminism som tjafsig är ju bara att Hejja på förtrycket av kvinnor. Nästa steg blir väl att kalla det för ”hönsgård” eller nått annat idiotiskt. 

Jag har slängt väldigt mycket saker den här våren och det är en underbar känsla att inte ha så mycket saker. Det blir nästan som en drog tillslut. Garner och kläder har jag gett till flyktingboenden, papper har jag slängt; ungefär tre fyllda flyttkartonger.

Ett stort intresse jag har är att köpa begagnade klänningar, även om de är billiga så blir det snabbt fullt. De kläder jag har kvar nu säljer jag när jag köper något nytt. Förut gav jag alltid bort alla kläder men nu börjar jag ha betydligt mindre pengar än innan, därför säljer jag kläder billigt på Tradera.

Hela mitt liv har jag varit besatt av saker, det var först när jag blev sjuk som jag började bli less på alla saker. Sakerna gör mig inte frisk, bara stressad. Det ska bli skönt med en förändring i mitt konsumerande. Det jag får köpa så mycket jag behöver är papper och färger så jag kan rota och måla. Det är livsviktigt.

Har en sämre period. Ligger i sängen och har ångest över att det ska komma en värmebölja. Jag är jätterädd för den. I fjol låg min temp på 37,5-38,5. Under 38 funkar det bra med värme. Men att hela tiden ha temp runt 38 eller mer gör att jag inte fixar värme alls. Jag blir så dålig. Jag kraschade häromdagen efter att ha legat ute och läst. Nu har jag gett mig själv utegångsförbud, men när det är riktigt varmt är det riktigt varmt inne också. Av fläkt får jag värk. Och när jag kyler ner mig får jag frossa för kroppen måste ju kämpa sig upp i temp igen. Mitt hjärta mår extra dåligt i värmen också

Jag fantiserar om höst och vinter, mörker och kyla. Visserligen blir jag tröttare då, men det är så mycket bättre än det här. I september/ oktober  får jag börja med årets julkort (ja det tar så lång tid). Jag längtar.